Min plan var att blogga om själva skrivandet idag, men det får vänta till imorgon.
Istället tänkte jag skriva om mingel, bokreleaser och vänskap. Det känns väl som ett väldigt lämpligt och festligt tema denna regniga tisdag?
Att skriva böcker är ett ensamt arbete. Det är jag och min dator och hunden som alltsomoftast brukar sitta vid min sida. Därför är hon hos en hundvakt tre dagar i veckan. Vem kan motstå den där gemigmat/gosamedmig/lekmedmig/rastamig-blicken? Inte jag.
Mina arbetskamrater i övrigt finns på sociala medier, där jag kommunicerar hej vilt och älskar det. Där spenderar jag mina kafferaster. (Och kanske, ehum, lite tid utöver de där rasterna…)
Som författare har man förstås möten med förlaget och människorna där emellanåt. Mer ofta under redigeringsfasen, då man arbetar tätt med sin redaktör, men annars bara några gånger per år.
Jag har en litterär agent på Grand Agency. De härliga agent-typerna har jag också möten med ibland, men inte tillräckligt ofta för att stilla min sociala hunger. Trots att jag i vardagen också träffar andra hundägare, expediter, hantverkare och skolpersonal som jag fullständigt pratar sönder konverserar en smula med.
Så. Tillbaka till mingel, bokreleaser och vänskap. Det är på dessa tillställningar vi passar på att ses. Vi ensamma själar som dagarna i ända sitter på våra rumpor och knapprar på våra datorer. Vi firar varandras böcker, pratar, skvallrar och har väldigt roligt.
Bokskrivandet har gett mig flera riktigt goda vänner. Vore det inte för Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm – som jag lärde känna i cycerspace, via våra skrivbloggar – så skulle jag nog aldrig ha blivit författare ”på riktigt”. I alla fall inte så fort. De välkomnade mig med öppna armar, bjöd in mig som +1 på diverse tillställningar och vi fann snabbt varandra.
Man måste älska internet för detta. Som ger en vänner, mitt i livet och mitt under småbarnsåren. Vänner i en bransch som är tuff som få. Då behöver man folk som Simona, Pernilla, Åsa Hellberg och Sandra Gustafsson omkring sig. Och Varg Gyllander och Lars Rambe och Pamela Andersson och Carina Bergfeldt och Sofie Sarenbrant … ja, ni förstår. Fantastiska människor och författare som jag har att tacka för så mycket. Puss på er!
Simona skrev förresten ett underbart inlägg om bokreleasevettochetikett häromsistens. Det måste ni läsa.
Själv vill jag bara säga, att om du hamnar på ett sånt här mingel, tänk på att vi är människor allihop. Oavsett kändisgrad. Se och möt den person du stöter på (stöter PÅ, inte STÖTER på – sånt låter vi bli, i alla fall vi gifta :-)), med nyfikenhet och öppet sinne. Då löser sig det mesta.
Igår var jag alltså på bokrelease för Jag ska inte dö idag. Pamela Anderssons bok om kampen mot ”tumörfan” som placerat sig i hennes hjärna och som för drygt två år sedan för första gången visade sin fula nuna, under en joggingtur på Kungsholmen.
Jag hade lärt känna Pamela bara ett halvår innan detta hände och blev då alldeles tagen av den härliga virvelvind till kvinna som hon är. Varm, öppen, energisk och med ett skratt som hörs på långt håll och smittar sådär härligt som bara vissas skratt gör.
Jag har följt hennes kamp med fladdrande hjärta och en klump i halsen. Med orostårar som bytts till glädjetårar och ”YES”-utrop när hon gång på gång visar tumören var skåpet ska stå. Pam är en kämpe och en förebild, på så många sätt.
Förra veckan sa hon ja till sin Christer på ett sagolikt bröllop i Tällberg. Det var så vackert. På så många plan.
Igår började jag läsa boken och fullkomligt slungades in i den. En berättelse om en kvinna som inte ska dö idag, och inte imorgon och inte nästa dag heller. För hon SKA vinna den här kampen!
HEJA PAM!
Mingelbilder från igår. Pam och undertecknad, Åsa Hellberg och Pamela samt jag och Pernilla Alm.
