I sin stora Janssonbiografi beskriver Boel Westin Muminpappans memoarer som en “”pricksäker drift med den manlige memoarförfattaren och hans självberättande”. Å så sant – det här är ett parodiskt mästerverk. Det är rasande roligt att läsa pappans omåttligt högstämda berättelser om storartade ungdomsäventyr där hjältemod och rådiga ingripanden står som spön i backen. Det är också ohejdat komiskt med hans självupptagenhet, en egenskap som han (utan hämmande föreställningar om måttfullhet eller distans) enligt den egna historieskrivningen redan tidigt odlar. Efter en omedveten barndom händer plötsligt något:

“jag började grubbla över formen på min näsa. Jag lämnade den likgiltiga omgivningen åt sitt öde och funderade mer och mer över mig själv vilket jag fann vara en förtrollande sysselsättning. Jag slutade fråga och greps istället av längtan att tala om vad jag kände och tänkte. Men ack, det fanns ingen annan än jag själv som tyckte att jag var intressant.”
(Muminpappans memoarer, Gebers 1968 s 17f)

Genom att bli memoarförfattare får pappan till sin förtjusning en publik som äntligen lyssnar till berättelsen om honom själv. Själva memoarskrivandet är muminmammans begåvade lösning på det problem som uppstått när pappan drabbats av en rejäl bondförkylning mitt i sommaren och är uttråkad, förargad och rätt besvärlig. När han ringer i klockan som står vid sängen för att få uppassning inser mamman att det behövs sysselsättning för den sängliggande, och så sätts memoarskrivandet igång. När ett kapitel är färdigskrivet läser pappan högt för familjen (med Sniff och Snusmumriken inkluderade) – och man kan ju stå ut med att sitta i sjukrummet en stund efter frukost och middag i alla fall…

Men publiken blir, på riktigt, intresserad. Fast de uppfattar berättelsen på lite olika sätt:

“Vet du vad, sa mumintrollet, jag börjar vänja mig vid att du plötsligt kommer med underliga vändningar. Dendär kastrullen måste ha varit väldigt stor… Blir vi väldigt rika när din bok är färdig?
Hemskt rika, sa muminpappan allvarligt.
Då tycker jag att vi tar och delar, föreslog Sniff. Du har ju ändå använt min pappa Rådd-djuret som hjälte i boken?
Jag har hela tiden trott att Joxaren var hjälten sa Snusmumriken. Tänk att först nu få reda på vilken fin pappa man har haft, Och det känns så trevligt att han liknar mig.
Era gamla pappor är bara bakgrund, utbrast mumintrollet och sparkade till Sniff under verandabordet. De kan vara glada att de alls fick komma med!”
(s 59)

Vi berättar oss för att förstå våra liv, vilka vi är och var vi hamnat. Sanning, i någon slags objektiv mening, blir det nog sällan. Men viktigt för oss ändå. Våra berättelser är dessutom invävda i varandra. Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken bygger sina egna berättelser utifrån pappans, lyfter fram, väljer ut, kopplar ihop. Vem som är bakgrund till vem blir en högst personlig fråga. På det hela taget är berättelsen till sin karaktär högst amöbaliknande: jag berättar om mig, du lyssnar in dig – och början eller slut är kanske bara en fråga om perspektiv.

   Men sen då, hur gick det sen? ropade Sniff.
Å – sen, sa mumintrollets pappa, och gjorde en vag gest som omfattade huset, familjen, trädgården, mumindalen och förresten allt annat som följer hack i häl på ens ungdom.
Kära barn, sa muminmamman blygt, sen började det.
(s 162f)

Slutet på ungdomen blir början på något annat. Det finns nya börjor i berättelsen om våra liv, alltsom oftast. Till slut är boken om ungdomen skriven. Pappan lägger ner pennan. Det blir tyst på verandan.

    Och just då, underligt nog precis i det ögonblick det var alldeles nödvändigt för denhär historiens skull – knackade det på dörren. Tre, hårda korta knackningar.
(s 163)

Och där står alla vännerna från ungdomstiden! Ett brokigt omfamnande och hejande (och ett osedvanligt stort antal romtoddar) fyller kvällen och natten. Och sedan…

   I morgon fortsätter Äventyret! ropade Fredriksson. Vi flyger iväg med Haffsårkestern! Allihop. Mammor, pappor och barn!
Inte i morgon, i natt! skrek mumintrollet.
Och i den dimmiga gryningen vimlade hela sällskapet ut  i trädgården. I öster klarnade himlen i väntan på att solen skulle gå upp. Hon var färdig att komma, om några minuter var natten slut och allt kunde börja om från början igen.
En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har något emot det
(s 165f)

Vilken underbar berättelse om livet!