När jag läser muminböckerna får jag ofta en så stark känsla av att längta ut. Tove Jansson kan skriva ett par meningar om naturen, vädret eller något på ett sätt som gör att jag vill dit! Jag vill till vintern fast jag sitter och läser vid havet en varm sommardag, eller så längtar jag till en regnig höstskog när jag sitter inne i soffan med en god kopp kaffe.

Här får ni en liten snabbtur genom ett år i mumindalen och runtomkring. Citaten kommer ur olika muminböcker, och om ni läser sakta och njutningsfullt så kanske också ni drabbas av en romantisk längtan ut i naturen!

Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet. Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår.

En fläck jord höll på att bli bar på vedbodens sydsida. Björkarna hade fått skuggan av en fin röd ton – men den såg man bara på avstånd. Solen hade bränt rakt in i drivorna som blivit spröda och sönderskörade som glas. Och isen var mörk, alldeles som om havet lyste rakt igenom.

På toppen dansade vårvinden fritt omkring och runtom såg man blåa horisonter. Västerut låg havet, österut slingrade floden in bland Ensliga bergen, norrut bredde de stora skogarna ut sin vårliga matta, och i söder steg röken ur mumintrollets skorsten för mumintrollets mamma kokade morgonkaffe.

På stranden blev det ljusare. Hav och himmel gled ihop till en enda blekblå, skimrande yta. Långt ute hördes fåglars ensamma lockrop. Det var redan på morgonsidan.

Nu syntes den första ljusstrimman vid den östra horisonten. Några molntappar som stormen glömt kvar blev skära som rosor och så lyfte solen sitt glänsande huvud ur havet.

Det var någon gång i slutet av juli och väldigt hett i mumindalen. Inte ens flugorna orkade surra. Träden verkade trötta och dammiga, floden sinade och flöt smal och brun genom slokande ängar.

Här stupade berget lekfullt i brant efter brant, ett dansande myller av kurvor och vackra, sviktande linjer, djupt djupt ner. Kring bergets fötter mullrade bränningen, massan av vatten steg och sjönk, hävde sig mot klipporna och sjönk tillbaka som en stor trevande varelse.

Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte senhöstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade någonting med sommar att göra. Det nakna blåbärsriset var gulgrönt och tranbären mörka som blod. Undanskymda lavar och mossor började växa, de växte som en stor mjuk matta tills de ägde hela skogen. Det fanns nya starka färger överallt och överallt på marken låg röda rönnbär och lyste. Men ormbunkarna var svarta.

Den kvällen var himlen alldeles klar. Det krasade av tunn is under homsans tassar när han gick genom trädgården. Dalen var fylld av köldens tystnad och snön slog sitt ljus över sluttningarna. Glaskulan var tom. Den var ingenting annat än en vacker blå glaskula. Men den svarta himlen var full av stjärnor, miljoner sprakande och gnistrande diamanter, det var vinterstjärnor som lyste av köld.

Därute föll snön, tätt och fint. Den täckte redan trappan, den hängde tung över tak och fönsterkarmar. Snart skulle hela muminhuset vara en mjuk, rund driva. Klockorna upphörde att ticka, den ena efter den andra, vintern hade kommit.