Profilfoto
2014-08-07

Serier, böcker – och så småningom också dramatik. Tove Jansson lät muminvärlden pröva och omfamna olika uttrycksformer. 1959 sattes pjäsen Troll i kulisserna upp i Helsingfors, i ett samarbete med Vivica Bandler (som för övrigt kärleksfullt lyfts in i muminvärlden som ena hälften av radarparet Tofslan och Vifslan – andra hälften är förstås Tove själv). När pjäsen skulle sättas upp i Stockholm året därpå gjorde Bandler en extrabeställning: det skulle vara visor med i pjäsen – för sånt gillar svenskarna.

Sagt och gjort: Tove skrev sex visor, och kompositören Erna Tauro tonsatte. Och sedan blev också Troll i kulisserna en jättesuccé i Stockholm. Kanske inte enbart på grund av visorna, men i alla fall…

Det är något visst med de där visorna. Tove Janssons stillsamma och samtidigt halsbrytande filosoferande fångas så säkert upp av Tauros melodier. Tauro sa själv att hennes tonsättningar alltid utgick från texten – det var texten först och musiken sedan. Samma mjuka filosoferande tonläge, och ibland en och annan halsbrytande vändning eller paus. Visorna förefaller otroligt enkla, men sen när man ska sjunga dem är det liksom en helt annan femma.

En gång har jag sjungit en muminvisa alldeles solo inför andra. Det säger något om hur mycket jag tycker om den visan. Sammanhanget var följande: klasskiva (avslutningsfest) för en av mina klasser, en som jag följt under tre år som svensklärare och försökt ingjuta mod, intresse och vidgade vyer i. Och de hade följt med på irrfärderna, läst, tänkt, skrattat, kanske gråtit ibland, argumenterat, tagit till sig och förkastat. Och så hade de, eftersom de valt en estetisk profil på sina gymnasiestudier, satt upp en musikal. Hela tiden hade också deras estetiska intressen varit hotade av en bister syn på värdet av estetik i utbildningssystemet, av brist på resurser och tid.

Det var alldeles omöjligt att hitta på något vettigt tal. Jag ville ju så gärna berätta för dem hur mycket jag uppskattat att få tänka med dem. Jag ville ju så gärna skicka med dem förvissningen om att konst och kultur är lek och allvar och en möjlighet att förstå sammanhang på  nya sätt. Och så är det ju så roligt! Men att sammanfatta det i några korta, inte alltför pompösa ordalag… Då kom jag på: allt jag ville säga finns i en liten visa av Tove Jansson. Slutvisa avslutar Troll i kulisserna som handlat om muminfamiljens möte med teaterns magiska värld (som Tora skrev om häromdagen).

För vi gjorde en måne av silver
och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon
och ett tåg för effektens skull.
De’ ä’ mera än låtsas och leka
för du kan vara alldeles viss
om att vanliga rosor är bleka
mot en handmålad rosenkuliss

I det gemensamma skapandet bygger vi upp världar, där både det sköna och det skräckinjagande tar plats. Och det oväntade. Ett tåg för effektens skull! Visst är det corny?! Och underbart. Att läsa är att vara med i en skapandeprocess – vi får vara med och utforska nya världar, nya möjligheter… Hurra för konstens berikande väsen! Jag sjöng (mycket darrigt i mikrofonen), och jag tror att de som var där – elever, föräldrar och kollegor – förstod. Jansson får oss att förstå. Lyssna själv!   Och titta gärna på filmklippet från finska televisionens arkiv, när Tove Jansson samtalar med sina vänner. Erna Tauro är med, och berättar om musiken Och Lasse Pöysti sjunger en annan underbar visa, Mumintrollets funderingar om en stor och förbryllande värld.