“When you´ve built your life on the belief that progress is a good thing…it´sparticularly painful when that juggernaut paves you under” – Abraham Matchcard

Som ni kanske läste i ett av Elins blogginlägg så gillar jag arkitektur och industrihistoria. Jag är fascinerad av hur arkitektur och industrier formar samhällen och hur vissa har klarat av att överleva över tid. Ofta rivs industribyggnader till förmån för andra byggnader när en stad ser framåt. Sverige är extremt dåliga på att visa upp sin industrihistoria och den marginaliseras allt som oftast i samhällsutvecklingen.

Det är extra påtagligt nu när jag har flyttat till Göteborg. Göteborg är en svensk industristad som man idag har svårt att hitta industriminnen i. Det finns inte särskilt många exempel på bra lösningar för äldre fabriker och lokaler utan det mesta rivs för att ge plats förnya bostadshus. För allt ska ligga mitt i stan. När europeiska huvudstäder ser sin stadskärna som årsringar på ett träd så tänker vi i Sverige oftast tvärtom. Visst finns det exempel på museer även i Göteborg (Göteborgs remfabrik) men desto fler exempel på vackra byggnader som kanske snart är ett minne blott.

När jag varje sommar åkte in till Göteborg från Vänersborg för att köpa skivor (ja, jag gillar fortfarande att köpa skivor) så var gasklockan i Gullbergsvass min symbol för Göteborg. Och är det fortfarande. Det är ett bra exempel på ett kulturminne som snart kan vara borta för alltid. I Wien där gasklockorna såklart inte heller är i bruk har man satsat på att bygga bostäder för att bevara minnet av en tid som inte längre finns, men som ändå fungerar som symbol och minne för en hel stad. I Gävle är gasklockorna sedan länge industriminne och här kan du gå på teater, mässor och festivaler och är i allra högsta grad flitigt använd. I Göteborg finns inte de här tankegångarna. Kanske skäms politikerna över sin industriminneshistoria? Hur som helst så finns det ingen förståelse för att staden snart kommer att sakna alla minnen som har gjort staden till vad den är idag.

Av någon anledning så började nu fundera på fläktar och bröderna Abraham och Simon Matchcards familjeföretag i den grafiska serieromanen Clyde fans: book 1. Clyde fans är alltså en pågående serie om två bröder vars familjefläktföretag kämpar om att hålla igång verksamheten nu när luftkonditioneringen konkurrerar. Seth, författaren och tecknaren, har tidigare skrivit mästerverket It´s a good life if you don´t teaken (kolla upp!). De två bröderna är motsatser, en är utåtriktad och den andra introvert. De våndas över huruvida företaget ska säljas eller finnas kvar. Problemet är att de inte kan någon form av säljteknik och i en tid av teknikförändring så är inte deras affärsidé självgående. Den är tecknad i 30-talsstil för att fånga den där nostalgiska och melankoliska känslan av att tiden har sin gilla gång. Historien i den första volymen (part 1 och part 2) utspelar sig 1997 och 1957 och historien har ett långsamt tempo och får verkligen fram våndorna och ångesten i att inte riktigt kunna påverka en verksamhet som de en gång har byggt upp.

Hoppas att fortsättningen snart samlas i en ny volym så att jag får följa med Abe och Simon på deras livsresa.

Nu blev kanske det här blogginlägget nostalgiskt men det jag menar är att jag önskar att Sverige vore lite bättre på att ta hand om sitt kollektiva minne och värna om saker. Det går och det finns det exempel på.