Riktigt bra böcker – det är väl sådana där som man återkommer till många gånger? Som man läser om med minst lika stort nöje som första gången man läste dem, och som man blir sådär lycklig när ens vänner refererar till med samma glädje som man själv?

Jag har många vänner som älskar muminböckerna precis som jag, och ett par av dem kommer att blogga här på Bokcirklar tillsammans med mig de närmaste två veckorna. Förutom att muminböckerna, enligt min mening, hör till världslitteraturens höjdpunkter så är de ju extra aktuella just nu. Den nionde augusti är det 100 år sedan Tove Jansson föddes. Så plocka gärna fram era muminböcker och njut tillsammans med oss!

När en av mina bokcirklar startade för några år sedan skulle vi delge varandra ett läsminne. Jag valde ett alldeles särskilt ljuvligt sådant. Det var när mitt yngsta barn Tora (nu vuxen medbloggare) och jag hade Farlig midsommar som högläsningsbok. Det var den sista boken som jag läste högt för henne, på det där gosiga kvällsgonattsättet, och vi hade så roligt! Till exempel fnissade vi åt Misan, hon som är så självupptagen i sin eländighet, när hon blommade upp som den perfekta tragediennen. Kolla bilden på s. 110 om du har boken och hör hur hon dramatiskt, på muminpappans hexameter, skanderar ”O vilken glädje att se när ditt huvud går sönder i bitar…”

I båda mina bokcirklar har vi läst Trollvinter och Farlig midsommar och det är också roliga minnen – hur mina vuxna vänner njutit av böckerna. En entusiastisk kompis tyckte att alla hennes kollegor i bolagsstyrelser och liknande borde läsa muminböckerna för att ta del av klokskapen och få större förståelse för olika medarbetare.

Eller…NÄSTAN alla i mina bokcirklar njöt förresten, någon sa att böckerna var väl bra men… hon hade lite svårt för att de handlade om folk med svans…

Jag hade faktiskt en period i livet när jag själv hade lite problem med muminböckerna. Det känns så självklart när man läser dem att jämföra sig själv och andra med karaktärerna i mumindalen. Och det som var ytterst pinsamt och nästan obehagligt när mina barn var små var att jag upptäckte… att jag var precis som HEMULEN i Trollvinter! Han störtar hurtfriskt in i muminhuset på vintermornarna, talar om hur härligt det är ute i den friska luften, dunkar folk i ryggen och försöker helt okänsligt få alla vintertrötta stugsittare att uppskatta skidåkning och andra frisksportaraktiviteter. Hu!

Men jag förlikade mig så småningom med det där. Alla har vi våra fel och brister och man är ju inte som EN av karaktärerna i Mumindalen utan man har drag av ALLA. Och Tove Jansson skildrar alla olika sätt att handskas med livet både så ironiskt och på kornet att man kan skratta åt sig själv och andra, och så otroligt inkännande att man känner sympati till och med för hurtbullar!

Muminböckerna

Tove Jansson skrev och illustrerade muminböckerna under flera decennier. När det sedan kom nyutgåvor omarbetade hon ofta böckerna ganska mycket. Man kan läsa dem i vilken ordning man vill.

Bilderböcker:

Hur gick det sen?

Vem ska trösta Knyttet?

Den farliga resan

Skurken i Muminhuset

Novellsamling:

Det osynliga barnet

Romaner:

Småtrollen och den stora översvämningen (tidig, omarbetades aldrig, T J var inte särskilt nöjd med den själv)¨

Kometen kommer (tidigare Kometjakten)

Trollkarlens hatt

Muminpappans memoarer (tidigare Muminpappans bravader)

Farlig midsommar

Trollvinter

Pappan och havet

Sent i november

Serier:

Tove Jansson och senare hennes bror Lars gjorde mängder av seriestrippar, i första hand för vuxna, som publicerats i tidningar världen över. De finns också utgivna i olika samlingar

Varning:

Det har getts ut diverse menlösa låtsasmuminböcker för mindre barn. Det är inte farligt att läsa dem – men tro för all del inte att ni vet något om muminböckerna efter att bara ha läst dem!