Jag växte upp med min mammas bokhylla. Jag växte upp på biblioteket också (är en sån där som alltid använt biblioteket till allt; bara hänga, vänta på bussen, stämma träff, kolla mailen, låna böcker jag behöver läsa, låna böcker jag vill läsa och sen låna ytterligare tio böcker som jag inte hinner läsa men ändå måste få ta hem eftersom de lockar och frestar mig) men när det gäller valet av litteratur tror jag att tillgängligheten spelar störst roll. I min närhet var det mamma som läste och så fort jag var stor nog att kasta mig över hennes böcker gjorde jag det.
Mamma var ingen kvinna att läsa något bara för att det ansågs som fint eller bra, hon läste för att hon hade lusten att läsa och det var nog den lusten som drog mig in. Det skulle vara kul att läsa annars fick det vara. Hon var med i ett gäng bokklubbar som uppfyllde hennes behov av underhållning och tillgänglighet. Ni vet, sådana där som var nischade mot kvinnor och levererade några böcker i månaden av typen ”kärleksromaner av varierande kvalité innehållande explicita sexscener och förhållanden mellan kvinnor och dominanta män”. Mamma slukade dem och så gjorde också jag.
I den bokklubbsförsedda bokhyllan fanns Jackie Collins Hollywoodfruar, Judith Krantz Mistrals dotter, Virginia Andrews Vindsträdgården, Jean M Auels Grottbjörnens folk, Sidney Sheldon, Nora Roberts och Barbara Cartland för att bara nämna några. Jag tog mig även igenom alla 47 delar av Margit Sandemos Sagan om Isfolket. Bokserien om Isfolket var omåttligt populär på ungdomsgården och böckerna bytte snabbt händer. Visst var jag lite ung för dessa böcker och visst var många lite för svåra för mig, men ack så kittlande innehåll! De barnförbjudna elementen i böckerna motiverade mig att utveckla min läsning både tidigt och snabbt.
I efterhand har jag lite synpunkter på temat i litteraturen jag slukade under mina tidiga tonår, men samtidigt har jag förmodligen både mitt intresse för läsning och skrivande att tacka Virginia Andrews incestuösa förhållande mellan de båda äldre syskonen i Vindsträdgården.
/Jenny
Sagan om Isfolket är riktig tidig tonårsnostalgi för mig! Även för mig var de ett steg in bland “vuxenböckerna” och jag läste dem i en rasande fart. Jag har försökt läsa om dem ett flertal gånger under senare år, men har helt enkelt fått konstatera att jag vuxit ifrån dem. Intressant hur något som kändes som så vuxen läsning då, kan kännas som närmast ungdomslitteratur idag…
Jag brukar se Sagan om Isfolket i loppislådor ibland men med tanke på dess omfång har jag aldrig fått för mig att försöka läsa om dem. Om du är sugen på en riktig långkörare som känns lite mer vuxen är det ju många som fastnat för Bente Pedersens Tre systrar-böcker (60 st) eller någon av Laila Brendens långkörare. =)