Det går rätt snabbt att upptäcka att få företeelser åldras så snabbt som humor. Läs igenom sidan med roliga historier i en vällagrad veckotidning – not so funny. Jag får för mig att kärlekens irrvägar står emot tidens tand bättre – människor verkar ju ha en evig tendens att fastna för fel person och så är det igång.
Goethe och Lena Andersson kan prata med varandra rätt obehindrat, men mellan Torsten Ehrenmark och Liv Strömqvist öppnar sig rena helvetesgapet trots att det bara gått 30-40 år. När jag växte upp älskade jag gubbhumor. Såna där böcker som man kunde beställa via jultidningskatalogen. Kåserier skrivna av gubbar som ondgjorde sig över dålig restaurangservice, krånglande båtmotorer (farbror Melker, någon?) och ”moderniteter” av alla slag, typ checkhäften… Inte ens då tyckte jag att det var superkul. Men mysfaktorn var skyhög.
Via nyheterna fick jag full koll på kalla kriget, oljeutsläpp och afrikansk svält. Visserligen fanns ju Bob Geldof och Åsa Domeij där och försökte styra upp lite men i stort sett kändes läget rätt dystert. Nelson Mandela satt fortfarande i fängelse och skickade på sin höjd ut bulletiner skrivna på toapapper. Det var ett välkommet avbrott att få fördjupa sig i en parallellvärld där alla relationer verkade stabila och bekymren triviala.
Till gubbhumorn hör också att berätta nostalgiskt om barndomen och uppväxten. Alla fiffiga fenomen som existerade bara några decennier tillbaka i tiden tedde sig så idylliska för min katastroftrötta blick. Där fanns husor, portvakter, springpojkar, postutdelning två gånger om dagen, Klarakvarteren, man kommunicerade via telegram, det hette ”sommarnöje” och inte sommarstuga – jag stannar där. Världen av putslustigheter förutsatte att skygglapparna satt på. Livets hårdare realiteter platsade inte.
Under min senaste gallringsräd i hemmabibblan plockade jag ut kåserisamlingen ”Saltat och pepprat” från 1971. Jag kan konstatera att gubbhumorn faller tungt och ograciöst. Se till exempel det lilla klippet ur Cellos text om sommarens disk…
Ljuset i mörkret är att en del av tanthumorn som finns med klarat sig lite bättre. Barbro Alving, Kerstin Thorvall och Anna-Greta Winberg skrev i samma genre men det annorlunda perspektivet räddar deras ära. Plocka bort något daterat ord här och var så kunde till exempel ”En elak kväll” av Thorvall vara skriven idag, för fredagströtta föräldrar.
Alltså – i humorn liksom i livet verkar kvinnorna uppnå en något längre livslängd.
/Sonja