I kväll ska jag gå på årets utdelning av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset. Det är i stort sett det sista jag gör som ledamot av prisets jury, där jag har varit med sedan det instiftades. Nu avgår jag och de andra fyra som har suttit där lika länge, från och med nästa år är det ingen i församlingen som har varit med från början.
Tolv år är en lång tid, en epok i ens liv. Det har varit ett otroligt roligt arbete. Jag har läst många bra böcker – de nominerade hör ju till världens bästa författare och illustratörer. Diskussionerna har varit livliga, men alltid sakliga och kamratliga.
När jag ser tillbaka på de fjorton pristagarna (priset har delats vid två tillfällen) blir jag stolt över vad vi har åstadkommit. Vi har hittat många värdiga mottagare från olika håll i världen. Deras verk och verksamhet har stor spännvidd, från Ryoji Arais och Barbro Lindgrens bilderböcker för de allra minsta till Sonya Hartnetts mörka ungdomsromaner i gränslandet mot vuxenlitteraturen – för att inte tala om Tamer Institutes och Banco del Libros heroiska insatser för att barn ska nås av böcker.
Att vi avslutar vår tid i juryn med Barbro Lindgren som pristagare känns extra roligt. Bilden kommer från den stora barnboksmässan i Bologna, där jag höll en presentation av hennes författarskap när vi tillkännagivit att hon skulle få priset.
Jag tycker att det är lagom att vi avgår nu, det behövs nya läsare som möter de nominerade med friska ögon.
Men vid tillkännagivandet i mars nästa år kommer jag att känna mig utanför och vara nyfiknast av alla på vem eller vilka det blir – någon vi har diskuterat tidigare eller någon helt ny?