I går råkade jag för första gången på tjugofem år titta i en pärm där jag hade skrivit ner formuleringar från de åtta förlag som refuserade min debutbok ”Orent ackord”.

De var hårdare än vad jag kom ihåg. Som jag minns det var det största problemet att jag hade velat skriva för mina unga jobbarkompisar, som var mellan 18 och 20. Vuxenförlagen tyckte inte att det var en vuxenbok, ungdomsboksförlagen tyckte inte att det var en ungdomsbok. Mittemellanböcker fanns inte.

När jag läser vad förlagen faktiskt sa har jag inte svårt att förstå att jag var på väg att ge upp boken. Jag hade börjat på nästa, den skulle förstås bli mycket bättre, men den här var pinsam.

Det fanns ändå några avsnitt som jag tyckte om. Dem gjorde jag om till noveller, som jag lyckades sälja till olika fackförbundstidningar.

Innan jag klippte sönder hela boken ville jag förvissa mig om att den inte skulle ges ut. Jag ringde Rabén&Sjögrens barn- och ungdomsavdelning – som ännu inte hade svarat – och blev kopplad till en redaktör, som sa något svävande om ”strykningar”.

”Jaha”, sa jag. ”Ni tänker alltså inte ge ut boken.”

”Jo”, svarade hon. ”Det tänker vi göra.”

Det visade sig att de hade startat en serie för unga vuxna, som skulle ligga i gränslandet mellan ungdoms- och vuxenbok. Där skulle min roman passa som hand i handske.

När ”Orent ackord” till sist kom ut blev det som varit en nackdel – att den varken var en vuxen- eller ungdomsbok – att bli en fördel. Den kom att fungera som bägge och blev en stor framgång. Som vuxenroman kom den ut i En bok för alla, Metall tryckte 15.000 i en särskild utgåva som de använde vid sina kurser för unga metallare. Som ungdomsbok översattes den till tyska och holländska och kom ut i pocket i Tyskland.

Den usla boken som ingen ville ge ut kom att tryckas i 65.000 ex i nio olika utgåvor på tre språk.

Om Rabén%Sjögren hade sagt nej skulle boken aldrig ha kommit ut. Jag hade inte tyckt att det varit lönt att skicka den till fler förlag. För mig är det hisnande att tänka på att det var så nära.

Det enda erfarenhet jag kan förmedla till alla som brinner för att skriva är att de inte ska ge upp.