När min dotter gick i sexan bjöd jag klassen på ett författarbesök. På lunchen kom två killar och satte sig vid mitt bord. De hade nyligen upptäckt hiphopen, jag fick en känsla av de ville tala med mig för att jag var en person som faktiskt lyckades leva på mitt konstnärskap.
Som jag minns det pratade de engagerat om hiphop hela rasten. Jag var så där allmänt till intet förpliktigande uppmuntrande som jag tycker att jag ska vara, eftersom jag inte vill sätta mig på människors entusiasm.
Nu har det gått tio år. Den ene av dem, Lorentz, har släppt sitt tredje album, det första som soloartist. Det får översvallande recensioner överallt, betyget fem av fem möjliga i DN, där det utses till årets bästa popalbum. Per Sinding-Larsen i Kulturnyheterna säger att Lorentz på sätt och vis är sin generations Bellman.
Här borde jag komma med djupa och insiktsfulla reflexioner om ångesten över åldrandet och tidens gång. Jag minns honom från sexårsverksamheten och nu är han stjärna …
I Nöjesguiden läser jag att “mellanstadiekompisarna” Say Lou Lou gästar på en av låtarna.
Jag kommer i håg dem också, Elektra och Miranda. Tvillingarna från dagis. Nu har de skrivit musik tillsammans med Jocke Berg från Kent.
Jag kan konstatera att det inte framstår som så flashigt med ungdomsboksförfattare längre.