Efter att ha sysslat med annat i några månader ska jag i dag ta fram manuset till det jag hoppas ska bli en bok. Det är ett ångestladdat ögonblick.
När det har gått så pass lång tid kan jag se det jag har skrivit med friska ögon. Tänk om det är uruselt och totalt oanvändbart?
Det är extra laddat eftersom det är en vuxenroman – min senaste kom 1998, sedan dess har jag bara skrivit ungdomsböcker. Mina kontakter inom vuxenförlagen är i stort sett borta, det är som att börja om från början.
Jag hade gjort research för en ny tonårsroman i flera månader, insåg i ett ännu mera ångestladdat ögonblick att jag hade varken handling eller huvudperson och bestämde mig för att i stället prova vuxenboksidén som en vän föreslagit.
Då skrev jag 60 sidor på 10 dagar.
Nu är manuset 135 sidor.
Men jag har fortfarande ingen aning om ifall det kommer att bli något av det.