Jag fortsätter på Dick Francis-temat för dagen. Förutom då att skriva om fysisk smärta, är han också otroligt kreativ när det gäller hans huvudpersoners yrken.

För det är en tragisk sanning här i världen, att det finns väldigt många yrken där ute som man vet väldigt lite om. Alldeles för lite, t.ex., för att skriva en bok om en person som gör just det. Kanske är det därför så många svenska romaner har huvudpersoner som jobbar inom media.

Själv försökte jag för Syrran introducera tanken på en till bokhandels-roman, och hon såg lite konstigt på mig och sa: “Öh, nej. Andra har gjort det redan. Du själv, till exempel.”

De flesta deckarförfattare dodgar helt yrkesfrågan genom att göra huvudpersonen till polis. En hel bokserie löst när man väl har gjort tillräckligt med efterforskningar för den första.

Så icke Dick Francis. Galoppmiljön är gemensam, men inte vad huvudpersonerna gör där.

Yrken som huvudpersonen har i Dick Francis böcker: 
– Professionell jockey (alltid steeplechase – de kan vara längre än slätlopps-jockeys vilket löser den författartekniska utmaningen att ha en snygg, manlig hjälte som är en tvärhand hög. Jag säger inte att korta män inte kan vara sexiga. Men det är svårt att vänja läsaren vid tanken. Någon som har några undantag åt mig?)
– Amatör-jockey
– Bankman (ger lån till hästägare)
– Fotograf (hästar)
– Utpressar-utredare (hästfolk blir kidnappade)
– Utredare för Jockeys säkerhetstjänst
– Vinhandlare (catering till galoppmiljöer)
– Utredare (privat) (skadad f.d. jockey. Sid Halley är en få karaktärer som åtkommer i flera böcker och en av mina favoritkaraktärer)
– Hästskötare vid hästtransporter
– Försäkringsman
– Journalist
– Häststuteriägare (och tillika undercover-hästskötare)
– Tränare
– Författare (och överlevnadsexpert)
– Pilot (flygtaxi till jockeys)
– Leksaksuppfinnare (äger hästar)
– Konstnär (målar otippat nog golfspelare, men han dras förstås in i hästrelaterade konspirationer)

Yrken i mina egna bokidéer:
– Bokhandelsexpedit
– Anställd på matbutik (jobbar du på en matbutik är det bara att höra av dig, jag kan behöva all hjälp jag kan få)

I framtiden kommer också målare vara en av dem. Syrran hävdar att hon alltid vet precis när jag frågar om hur hennes arbetsdag har varit av vänskaplig artighet och när jag bara pumpar henne på detaljer inför min bok. Tydligen får jag en “girig” blick i ögonen.

Bokomslagsmodet var lite annorlunda på 70-talet. Men boken håller fortfarande

Ps. Kan det verkligen vara meningen att man ska behöva se en bild av mig bredvid varje inlägg? Nog måste ett bokomslag vara trevligare?