När jag är i början av ett skrivprojekt har jag lätt för att börja vackla. Jag tror det är så för många som skriver, kanske dom flesta? Överjaget kopplar in sig i kommunikationen, spänner sitt armborst och börjar skjuta ner alla idéer som dyker upp i huvudet, en rå skrikig röst tjuter ”Dåligt! Dåligt!” och skjuter skoningslöst omkring sig. Det är lätt att ge upp och börja på något annat, men strax kommer överjaget smygandes tillbaka med sitt armborst igen och innan jag vet ordet av ligger alla idéer som sönderskjutna fåglar på marken runt mig. Känslan av hopplöshet uppstår.
Då försöker jag påminna mig om att jag ska ha tilltro till den kreativa processen. Att allting är ingenting innan det blir någonting. Och först när det är någonting kanske det är dåligt, men sen kan det bli bra.
Tricket är att försöka koppla bort överjaget och bara skriva på. För det måste till några kullerbyttor innan man kommer någonvart. Jag tänker ofta på två saker jag har med mig från kreativa processer inom scenkonsten, jag brukar kalla dom ”Människohjulet” och ”När Anna Vnuk satte upp Cats”:
Under tre år jobbade jag på Riksteatern. En av dom bästa föreställningar jag sett är ”Anna Vnuk sätter upp Cats”. Jag såg den på Riksteaterns mobila festivalscen JAMOBILEN på Popaganda i Stockholm för åtta-nio år sedan. Såhär minns jag det (med reservation för minnets förvanskning över tid):
Föreställningen börjar med att dansaren/koreografen/artisten Anna Vnuk och några dansare kommer ut på scen iförda kattkostymer. Dom dansar till musiken med kattlika storslagna rörelser och långa släpande svansar. Men så mitt i låten stannar dom plötsligt, musiken stängs av, och Anna tar av sig sin kattkostymhuva. Det blir tyst, och så säger hon ”Jag skulle skrivit en egen version av musikalen Cats. Såhär långt kom jag, sedan gjorde min kille slut med mig, och allting började handla om det”. Resten av dansföreställningen handlar om uppbrottet, och med kattkostymer och annan musik än Cats, får berättelsen en scenisk form.
Det var en helt fantastisk föreställning, jag gör den inte rättvisa med dom här raderna. Jag blev drabbad och inspirerad, det är bland det finaste jag sett. Jag tänker ofta på den när jag börjar skriva på en ny idé. För den symboliserar så tydligt en konstnärlig process. Man kanske börjar och tänker att man ska göra en ny version av Cats, men så händer något, och istället gör man en dansföreställning om ett uppbrott. Och tar kattkostymerna med sig.
Det finns ett liknande fenomen som jag brukar kalla för Människohjulet. Jag stötte på det några år senare som projektledare på Blixten & Co när vi skulle skicka ut några artister på deras första stora turné, och dom absolut ville ha ett slags människohjul med på scen. Vad är då ett Människohjul? Tänk er Leonard da Vincis skiss på människan med utfällda armar och ben utritad ovanpå en cirkel (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitruvianske_mannen ), en människa fastspänd på en rund träplatta, ett hjul som går att snurra. Inom cirkus används konstruktionen ibland för att kasta knivar på plattan farligt nära den människa som är fastspänd i hjulet. Jag älskade idén! Den var spektakulär. Jag och producenten la ner en massa tid på att hitta rätt scenograf för jobbet, och när det väl var gjort satte den igång och skickade roliga och knäppa skisser till mig. Det skulle bli en logistisk mardröm att ta med ett trähjul med 2,5 meter i diameter som inte gick att montera isär i den lilla turnétransport vi planerat, men det var en färgexplosion och kanske kunde vi rent av ha pyroteknik runt hjulet! Det skulle bli storslaget!
Men efter ett tag när artisterna kommit vidare i manusarbetet, visade det sig att Människohjulet inte längre fick plats i deras vision. Föreställningen hade tagit en helt ny riktning och hade ingenting med människohjul att göra längre. Vi hade lagt ner en massa tid och pengar på det, och ritningarna hade just gått iväg till en snickare. Jag avbröt beställningen, och scenografin blev istället vad en av artisterna beskrev som ”Möbelresterna från en tandläkarkonferens”; en soffa vi hittade på Twitter, en sjaskig whiteboard och några enkla lampor att blinka med från taket.
Människohjulet var bara ett sätt att komma in i berättelsen, dom tänkte att det var det som krävdes på deras första turné, något spektakulärt, pyroteknik värd pengarna. Kanske tvivlade dom på sin egen grundidé till föreställningen och försökte gömma sig bakom scenografin. Det är inte helt ovanligt inom scenkonsten. Fast en bra historia bär sig själv. En bra historia behöver inga Människohjul. Ibland tänker jag på det när jag har en tydlig idé. Som det här med Lesbos, att jag åkt hit för att det finns en laddning här, någonting jag tänker att jag vill skriva om. När jag vacklar tänker jag att det här mycket väl skulle kunna vara mitt Människohjul, att berättelsen kanske egentligen finns någon helt annan stans. Att jag försöker gömma mig bakom en grekisk ö. Men det kan också vara så att det är just här berättelsen ligger och väntar på mig. För att få reda på hur det ligger till, behöver jag åka till Lesbos och tvinga överjaget att sänka sitt armborst en stund. För att se om ingenting kan bli någonting och om dåligt till slut kan bli bra. Jag läser Sapfo och tänker, kanske finns det några kattkostymer här jag kan använda?