Igår hävdade jag att det var svårt att ha korta män som huvudperson eller kärleksintresse. Imorse vaknade jag upp med ett: “Paul Emanuel!” I mitt minne från Charlotte Brontës Villette är han en kort liten man, vilket visade sig stämma:
“A dark little man he certainly was; pungent and austere. Even to me he seemed a hard apparition, with his close-shorn, black head, his broad, sallow brow, his thin cheek, his wide and quivering nostril, his thorough glance and his hurried bearing. Irritable he was; one heard that, as he apostrophized with vehemence the awkward squad under his orders.”
Så uppenbarligen är det inte bara Jane Eyre som har lika mycket själ som du, trots att hon är alldaglig.
Med detta sagt kan jag aldrig förstå hur man kan skriva en fiktiv roman baserad på ens egna olyckliga kärlek och sedan låta den sluta olycklgt! Enligt uppgift skrev hon slutet vagt för att blidka sin psykotiska pappa, men det hjälper inte.
För den som vill fördjupa sig i Charlotte kan jag rekommendera:
– Charlotte Brontë: A Passionate Life av Lyndal Gordon, och
– The Taste of Sorrow av Jude Morgan, en otroligt vacker roman om systrarna Brontë. Ha näsdukar nära till hands.
“She had had a revelation that nearly flattened her: that the human capacity for pleasure was finite, while its capacity for suffering was limitless.” – Taste of Sorrow. Min stackars Charlotte.