Mitt sätt att finnas i världen är att skriva och läsa. Kanske är det så för många av er också? Jag tänker, kanske är det då en hamnar på bokcirklar.se för att hela livet kan kännas som en ständigt pågående bokcirkel? Jag är ny som författare men läsare har jag varit nästan hela mitt liv. Och jag läser långt mer än jag skriver. Jag minns mitt liv genom böckerna jag läst. Jag skriver inte dagbok, men jag skriver ner allt jag läser i en liten röd bok. Sedan 2001 har jag skrivit upp titel, författare, och slaviskt följt poängsystemet som jag upprättade som 16-åring när jag fick den lilla röda boken av min moster Bodil. Poängsystemet är såhär:
Ingen notering = Okej men inget jag kommer läsa om
Halv stjärna = Bättre än okej
Hel stjärna = Bra
Lysande hel stjärna = Väldigt bra
Lysande hel stjärna som är understruken = Fenomenal, FENOMENAL!
En enda gång har jag skrivit en pil neråt som betyg. Det var när jag tyckte boken jag läste var skit. Jag skriver inte vilken bok det är, det känns elakt och onödigt. Kanske är det någon annans favoritbok? Den som skrev den har lagt ner en massa tid på att skriva den. Det känns onödigt att såga. Men i den lilla röda kan jag skriva vad som helst. På så sätt är den lite av en dagbok. Den är privat. Ingen annan får bläddra i den lilla röda. Den är min och bara min.
Vid slutet av varje år summerar jag läsningen. Hur många böcker jag läst, gör statistik på hur många kvinnliga respektive manliga författare jag läst. Ser över geografin, gör någon notering om jag läst väldigt mycket svensk litteratur, eller kanske haft särskilt mycket fokus på nigeriansk litteratur. För mig är det ett sätt att se vilka röster jag upplåtit plats åt under året som gått. Vem och vilka har jag valt att lyssna på? En slags maktanalys på väldigt basic nivå.
Jag brukar också, vid slutet av varje år, skriva upp några saker som hänt som varit viktiga. Stödord bara. En resa, ett möte, en relation som varit särskilt viktig/omvälvande, något jag lärt mig, en flytt, en dröm, ett mål. Ett slags namn & nytt med mig själv. Jag skriver det inte i en dagbok, jag skriver det i min läsedagbok. För genom böckerna jag läst, minns jag mitt liv. När jag ser ”Why be happy when you could be normal” av Jeanette Winterson i den lilla röda, minns jag när jag och mamma var på Bali och att vi pratade om den när vi åt gado gado, en indonesisk vegetarisk rätt, i en tropisk nattsol. När jag ser sex stycken serieromaner på raken av Bryan Lee O’Malley om Scott Pilgrim, befinner jag mig i San Francisco igen, hemma hos en tjej som hette Raquel och hennes hund Raven, jag bor på hennes golv och läser sånt jag hittar i hennes bokhylla. När jag ser alla Skuggböckerna av Maria Gripe stå med ansträngd handstil i den lilla röda är jag plötsligt tillbaka i gymnasiet på Knut Hahnskolan i Ronneby, jag är sjutton år och flyr in i böckerna för att få låna andras liv en stund. Jag behöver ingen dagbok, jag har min läsdagbok.