För att hålla skrivarinspirationen uppe har jag ett foto av Patricia HIghsmith på bordet i köket. Hon sitter bakom en skrivmaskin med en cigarett i mungipan och ser ut som om hon precis skrattar åt ett eget skämt, förmodligen ett skämt som involverar ett mord.
Patricia skrev mängder med spänningsromaner med homosexuella undertoner om en manlig psykopat under eget namn, men gav ut sin enda lesbiska kärleksroman under pseudonym. I unga år såg hon ut som en otroligt snygg flat-tomboy; efter ett liv i rökningens, spritens och skrivandets tjänst är hon butch på gränsen till galen yxmördare (det syns inte på fotografiet, men i hennes arbetsrum hängde tre yxor och hon gick ofta klädd i rutig skogshuggarskjorta, vilket visar att modet inte har förändrats nämnvärt sen dess).
En ex-flickvän berättade att hon en gång matade Highsmith med kycklingsoppa när hon var sjuk: “One spoon for Poe, one spoon for Shakesepare, one spoon for Agatha Christie” – varpå Highsmith satte sig rakt upp i sängen och sa: “No! Not Agatha Christie. She sells more books than I do.”
Hon var också fascinerad av sniglar och upprörd över skatterna, och lyckades kombinera båda de intressena i de avslutande visdomsorden i sin skrivar-handbok: “And then we [författare] begin to grumble about taxes, and to feel that the aim of society is to put us all out of business. It is then good to remember that artists have existed and persisted, like the snail (…) and other unchanging forms of organic life, since long before governments were dreamed of.”
Själv gillar jag att betala skatt, men man måste respektera en person som avslutar en bok riktad till författare med att jämföra dem med sniglar.
Patricia Highsmith sa också: ”A plot should not even be completed. I have to think of my own entertainment, and I like surprises myself.”
Patricia Highsmith, som snart kommer vända sig om, spänna ögonen i mig och säga: “om du inte sätter igång med skrivandet snart kommer jag skicka sniglarna på dig”