Jag föreställer mig det lite som att jag och Annika Estassy som bloggade sista inlägget igår, möts på en grusväg i en somrig skog. Att jag står och väntar, joggar på stället för att hålla värmen uppe, hör steg som närmar sig, knastrande grus, andetag, hur någon ropar; ”NU ÄR DET DIN TUR!”, att jag vänder mig om, ser Annika närma sig, sträcker ut min tomma hand, får en stafettpinne, eller kanske en stafettbok, som jag sen springer vidare med. Såklart utspelar sig alltihop i en bokskog. Vart annars? Och på den här grusvägen springer jag nu i två veckor, tills det är dags för mig att lämna över stafettboken till nästa gästbloggare. Jag undrar vem som väntar där framme? Jag springer på!

Kanske kommer den här fantasin för mitt inre för att jag ganska nyligen började springa. Kanske för att jag just nu befinner mig i Grekland, marathonens hemvist. Eller för att jag tänker att vi sitter ihop allihopa, genom vårt skrivande och vårt läsande. Att böckerna är dom där träden som tornar upp sig på var sida grusgången. Att den delen av skogen jag nu springer genom, är min egen litterära flora och fauna. Och det är den jag kommer skriva om under mina två veckor som gästbloggare. Om Eva-Stina Byggmästars skrattande rosor och fnissiga granar, om Edith Södergrans violetta skymningar, om Nina Bouraouis språkliga doftkaprifol, om Carol Rifka Brunts vargar, och om boken jag själv skrivit, och om sådant jag skriver på just nu.

Det är en ljus skog, en mörk skog, en snårig skog. Jag tänker på min litterära skog lite som skogarna i Astrid Lindgrens underbara underbara film ”Allra käraste syster”, ni vet, den gyllene dalen, den farliga skogen, och så den där rosenbusken utanför huset där flickan bor, rosenbusken som växer där hennes syster är begravd.

Vem är då jag som springer runt bland skrattande rosor och fallande himlar? Jag heter Emma Karinsdotter och är 28 år, i januari debuterade jag med romanen ”Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig”, en berättelse om kärlek, på nystartade Sadura förlag.

Romanen handlar om Jonna, som arbetar som turnéledare och lever ett tryggt och ordnat liv tillsammans med flickvännen Elin. Dom åker ut i skärgården, går på bröllop, äter middag med familjen, och allt är ganska bra. Men så plötsligt gör en gammal kärlek sig påmind i Jonnas liv, den amerikanska trummisen Niki, romanens Du, som Jonna hade en destruktiv och passionerad relation med fem år tillbaka i tiden, och plötsligt rämnar världen. I en växelsång får så läsaren följa Jonna i nuet med Elin, där det förflutna med Niki sakta börjar läcka in och ödelägga, och Jonna i dået med Niki, när himlar faller och buskage växer upp i en skivaffär i London, när körsbärsträden blommar i Berlin och hemligheter är bomber som när som helst kan detonera.

Dom senaste åtta åren har jag arbetat med teater och musik. Först tre år i huvudsak som turnéledare, men det är ett slitigt jobb, och efter ett tag tröttnade jag på plastblommor och livet som ständigt resande. Sedan fem år tillbaka jobbar jag istället som projektledare i musikbranschen, och spenderar dagarna med att styra upp turnéer åt andra, diverse olika artister och musiker, på produktionsbolaget Blixten & Co i Stockholm.

Men.

För tre och ett halvt år sedan började jag skriva på min roman; jag skrev på kvällar, på nätter, på helger, på luncher, på tunnelbanan till och från jobbet, och efter tre år så kände jag att jag behövde sova på nätterna, äta lunch på luncherna, och kanske se ut genom fönstret nån enstaka gång i kollektivtrafiken och inte stirra mig blind i telefonen/anteckningsblocket/datorn. Jag bestämde mig för att ta tjänstledigt och plugga skrivande på heltid. Så sedan augusti förra året bor jag i Malmö och går på Skurups skrivarlinje.

Jag kommer skriva mer om romanen, om den långa titeln, om att gå på skrivarlinje, och om läsande. För även om jag numer kan kalla mig författare, så är det läsare jag är först och främst. För att läsa har jag gjort sen jag lärde mig det som liten, och det finns få saker jag uppskattar så mycket i livet som läsandet. Jag ska också berätta vad i hela världen jag gör på Lesbos. För jag är inte bara här för att kolla på utsikten, utan det finns ett skrivande och ett läsande som lett mig till den här platsen. Som till så många andra platser.

Nu ger jag mig ut och springer i bokskogen.

Önskar er en riktigt fin majeftermiddag!

/Emma