Jag heter Katarina Bivald och kommer trakassera er här på gästbloggen de närmaste två veckorna. Jag debuterade i höstas med romanen Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som handlar om en svensk boknörd som hamnar i en småstad i Iowa, USA, och så småningom öppnar en bokhandel där.

Jag jobbade extra i en bokhandel i tio år när jag växte upp. Även med personalrabatt är det en förödande plats för en boknörd att jobba på. På den tiden funderade jag på att be min chef att dela min lön direkt mellan sig själv och Skatteverket. Och inte har det blivit bättre sen jag slutade. Jag kan knappt besöka förlaget utan att de ger mig böcker. “Vill du ha några böcker?” frågade de första gången vi sågs, och jag stirrade klentroget på dem. Ja. Alltid. Ge mig.

Det har gått så långt att Syrran har förbjudit mig att gå in i en bokhandel. Jag vill inte att ni ska tro att hon är oresonlig, men vi bor ihop. För ett år sedan flyttade vi från en tre till en fyra, så att hon skulle få ett arbetsrum (hon är konstnär) och jag skulle få plats med fler bokhyllor. Strax efteråt kom hon hem från jobbet (hon målar väggar på deltid) och fann mig stående i hallen, fundersamt betraktandes hatt- och jackhyllan.

“Tror du inte?” frågade jag försiktigt och helt i förbifarten så där. “Att vi skulle kunna få in en bokhylla här? Hur många jackor behöver vi egentligen?”
“Vi behöver kunna hänga av oss jackorna”, sa Syrran. “Och vi behöver skostället också.”
“Men … ”
“Nej.”
Några veckor senare frågade jag om handuksstället i badrummet verkligen var helt nödvändigt, och sen sa hon att jag inte fick gå in i en bokhandel ensam längre. Fast jag tror att hennes exakta ord var “oövervakad.”

I vilket fall. I övrigt skriver jag på min andra bok. Jag jobbar på den precis i just detta nu, så jag kan garantera att det kommer bli många inlägg framöver. Förmodligen redan idag.

Här borde det stå en bokhylla