Det har gått två dagar utan att jag har skrivit något värt namnet. Ärligt talat har jag kört fast. Igår läste jag om hur fascismen spred sig över Europa, och sen tänkte jag på min bok (“En småcharmig roman om en ensamstående mamma och motorcyklar?!”) och kunde för mitt liv inte se hur den kunde betyda något.

Jag längtade efter någon sorts kollektiv betydelse, för grupper eller samhället eller världen, och det enda jag hittade i min bok var en kvinnas humoristiska förändring och resa. Jag älskar Anette, min huvudperson, men jag kunde för mitt liv inte tycka att det var viktigt nog.

Jag försökte förstås fortfarande skriva, men tyvärr slutade det mest med en helt ny berättelse och ett helt nytt synopsis. Kapitel tre: ensamstående mamma börjar ta MC-lektioner och blir förälskad. Kapitel fyra: bestämmer sig för att ge sig ut på en anti-SD-kampanj istället. Kapitel fem: SD? Nog kan en tuff kvinna som Anette göra mer! Hon bestämmer sig för att erövra Frankrike. Kapitel sex: ockuperar Danmark på vägen medan hon fräschar upp sina franska-kunskaper medelst språkkurs i app-form (“Je suis un Festis”?). Kapitel sju: tar makten i Frankrike (anteckning: hur lösa handlingstekniskt? Envig med Le Pen?). Kapitel åtta: korsar kanalen och styr upp Storbritannien. Kapitel nio: hur knyta ihop? (Egen anteckning: sjutton också! Kärleksintresset kvar i Skogahammar?!).

Idag vaknade jag upp och insåg att nästan alla böcker handlar om individer. En människa i taget. Berättelsen slutar när de är lyckliga, eller olyckliga, inte när samhället har räddats eller gått förlorat.

Och jag älskar det lättsamma. Ofta tycker jag att det är viktigt nog att få skratta eller gråta lite ett par timmar, vara någon annanstans för ett tag.

Men inte idag. Idag behöver jag böcker som är viktiga. Vilka är era favoriter – böckerna som säger något om samhället, som innehåller grupper, som betyder något, som gör motstånd?

Alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra.