En sak som jag upptäckte när jag började skriva var hur oerhört sadistisk man måste vara som författare. Hela konceptet med handling kan sammanfattas i: hitta på karaktärer med problem och se till att det bara blir värre för dem.
Men, och det här är det som intresserar mig idag, det är nästan alltid psykisk smärta. Väldigt få karaktärer i böcker har fysiskt ont. Det här gäller även för deckare där huvudpersonen blir misshandlad – det är liksom inte blåmärkena och de knäckta revbenen som är i fokus. Om jag hade blivit misshandlad hade det definitivt varit det jag kom ihåg.
Min teori (stulen från en roman) är att det är för att författare är mesar. Vi har möjligtvis fått våra hjärtan krossade, men vi har inte brutit armar och ben särskilt ofta. Kanske för att vi sitter hemma med en bok istället för att vara ute och göra farliga saker.
Ett undantag som jag tycker bekräftar min tes: Dick Francis. Han är före detta stjärn-steeplechase-jockey som blev bästsäljande deckarförfattare.
Som jockey har han uppenbarligen kraschat i marken i hög fart, och det gör hans karaktärer också. Han beskriver hur det känns att jobba med brutna revben eller ett brutet skulderblad. Helt osentimentalt beskriver han de olika färgnyanserna som en kropp täckt av blåmärken antar allt eftersom att dagarna går. Ibland är blåmärkena orsakade av hästhovar, ibland av knytnävar eller sparkar, men inget av det hindrar förstås vår hjälte.
Har du inte läst en Dick Francis förut kan jag varmt rekommendera det. Kanske börja med Vildmark – huvudpersonen är en författare som fryser och svälter för att ha råd att skriva sina romaner (halvsvält är uppenbarligen också något han har erfarenhet av som jockey). Den finns inte i tryck på svenska, men leta på antikvariat eller köp den på engelska.
Har ni några exempel på fysisk smärta i litteraturen?
Om jag hade gjort det här hade jag också kunnat skriva om smärta. Och om total, paralyserande rädsla.
I Thomas Manns roman “Buddenbrooks” dör patriarken Thomas Buddenbrook i – tandvärk. Ett lysande undantag inom litteraturen, skulle jag påstå. Av någon anledning är tandvärk inte bara ytterst plågsam utan har med på köpet något nästan löjligt över sig. När det gäller tandvärk är det i alla fall slut på all hjältemod, därför lämpar den sig kanske inte något vidare inom den sortens litteratur som kräver sådant. ;)
Tandvärk är ju verkligen ett lysande undantag. Lustigt det där med ovärdigheten – det finns ju många böcker som bygger på att försätta huvudpersonen i ovärdiga situationer för komisk effekt (Bridget Jones, t.ex.), men på något sätt verkar det vara värre med fysisk ovärdighet. Själv var jag magsjuk för ett tag sedan och roade mig med att ligga och fundera över hur kroppen kändes när den var svag. Men någonting säger mig att jag aldrig kommer vara modig nog att ge någon av mina karaktärer magsjuka ;).
Intressant iakttagelse om smärtan. Jag funderar… Jag läste för många år sedan “The woman who walked into doors” av Roddy Doyle, om en kvinna som i flera år lever med en man som misshandlar henne. Vill minnas att den fysiska. såväl som psykiska, smärtan beskrivs i berättelsen, skriven i jagform utifrån kvinnans perspektiv. Exempelvis berättar hon om de fysiska men som misshandeln lämnar kvar hos henne, även efter att äktenskapet är upplöst.
Hemsk men bra innifrånberättelse, en ganska kort roman dessutom…
http://www.goodreads.com/book/show/52778.The_Woman_Who_Walked_Into_Doors
Jagf har läst några böcker av Dick Francis. Mycket bra (om än mkt om hästar :-) ).
Fysisk smärta? Måste tänka.
Vänligen Mohikanen.