När det gäller litteratur brukar jag beskriva mig själv som allätare vilket, när jag tänker efter, är en sanning med modifikation. Jag älskade Sagan om ringen men annars läser jag inte fantasy. Jag försökte mig på Harry Potter men tog mig aldrig igenom första boken. Hungerspelen tyckte jag var spännande men jag blev inte sugen på att läsa de två följande böckerna. Deckare och spänningslitteratur läser jag ibland men annars är det ingen genre som lockar mig. Helst läser jag dramatiska berättelser. Relationer. Livsöden. Främmande kulturer. Och det är väl så det är, vi har vår personliga smak – som kan växla beroende på vilken fas i livet vi befinner oss i – och jag försöker att inte dela upp skönlitteraturen i fin och ful, även om det ibland är väldigt lätt att hamna i den fällan.

Just nu läser jag två böcker parallellt: en roman av Joyce Carol Oates och en av Nora Roberts. Den första läser jag för att jag vill ha tuggmotstånd, den andra för att jag inte vill ha det och för att jag dessutom fascineras av en författare som sålt 800 miljoner böcker world wide. Det är ganska många det. Vad är hemligheten?

JCO ställer krav på mig som läsare, NR gör det inte. Sitter man i en fullproppad tunnelbanevagn, på väg till och från jobbet, kan det vara skönt med något lättsmält. Men skulle jag hålla mig till endast den dieten skulle jag förmodligen dö av näringsbrist till slut.

På precis samma sätt gjorde jag som ung – blandade klassiker och vuxenlitteratur med ungdoms- och äventyrsböcker. Vissa kvällar tillbringades med Barbara Cartland, andra med Steinbeck (har ni läst Öster om Eden? Om inte – gör det!). Klassikerna är det som etsat fast sig i minnet men jag hade ändå inte velat vara utan de enklare läsupplevelserna. Mångfald – det tror jag på. Och att låta folk läsa de böcker de vill läsa, utan att döma eller nedvärdera. För vem är väl jag att säga till någon som älskar Nora Roberts, läser allt hon skriver och blir lycklig av det att hen har fel? Däremot kanske jag passar på att tipsa om andra författare – också.