Det är ju för bedrövligt med det här bloggandet. Men jag har förstått att det är småbarnsföräldrars förbannelse att deras barn gör sitt allra bästa för att stärka deras immunförsvar, genom att ta varenda åkomma som någonsin sätter sin fot på deras dagis med hem till mamma och pappa. Å, tack. Själva snorar de eller är lösa i magen i tre dar, lika glada för det, medan vi blir utslagna i minst en vecka. Men något får jag ju komma med, annars skäms jag. Så här en novell från min penna som inte särskilt många har sett förut. Alltid något.

INGEN UTVÄG
Åttitalets fulhet trängde ända in i våra själar och vi var trötta och mätta, inte det minsta nyfikna. Man hade visat oss bilder av amfetaministers tänder och heroinisters knäveck, eller om det var tvärtom. Det hade sagts oss att man fick livslånga psykoser av hasch och att lsd fick en att hoppa från höghustak och vifta med armarna. Vi antog, reflexmässigt, att detta var överdrifter eller rena lögner men inte ens det förmådde kittla vårt intresse. Nej, vi hade sett  hippies på tv, hånat deras utställda jeans med fjompiga applikationer, deras pannband och sorgligt hängande, slängande hår. Deras räddningslösa fånighet blev oss till slut övermäktig, den vällde ut ur tv-apparaten och sköljde över oss, en svallvåg av olidlig pinsamhet från stenåldern och vi vred oss av obehag i soffan, kände skammen krypa i skinnet, på deras vägnar och på mänsklighetens. Aldrig i livet att vi någonsin skulle vilja trippa eller knarka. Vi drack sprit blandat med läsk. Hembränt eller polsk vodka från lastbilarna i hamnen och slapp därigenom undan det kräkmedel som i hemlighet tillsattes spriten från Systembolaget.

Vi var även övertygade om att det var små, små plastkulor som gjorde Bregottet lätt att bre och att man kunde få aids av tungkyssar och toalettbesök. Vi hade blåsvart hår, tuperat. Flickorna hade platinalysande bakåtslick med rakade sidor och uppklippt, stubbad nacke. Äldre män – trettiofem, fyrtiofem, spelar roll – kom ibland fram till oss där vi satt. De log och smattrade en- och tvåstavigt mot oss, gestikulerade desperat, stötte ut orden: Mods, sa de. Parkas. Röka. Kinks, sa de. Vespa, Who, sa de. Tjack, sa någon. Soul. Otis. Sex. Och Stones, det sa de alla. Stones.

Vi log, såg på dem, på varandra. Höll inne med skratten, som ibland ändå smet frustande ut genom näsan. Flickorna finslipade uppmärksamma blicken, lilla leendet. Vågade sig ibland på att låta hakan falla ner en aning och hänfört få läpparna att spricka upp i en liten glipa. Den abrupta tystnaden efter att männen pratat färdigt gjorde dem ofta lika generade som de nyss varit talträngda. När de gick sin väg vinkade flickorna snällt åt dem. Vi anade att de nog försökte hävda något slags släktskap, att de liknade oss, att de egentligen var precis som vi eller åtminstone hade varit, men de bevisade bara motsatsen. Vi begrep inte vad de snackade om, vi var den första generationen.

Jazz, kastade någons gamla farsa fram när vi kom ut och tömde kylen i köket. Pjatt, sa han. Swing. Hans bror satt bredvid, invände: Miles, Getz. Fler av dessa korta utdöda ord, fast om möjligt än mer oändligt avlägsna. Nästintill helt utan betydelse men samtidigt gränslöst fåniga.

Men hallå. Pjatt. Allvarligt.

Flickorna var då återigen på det klara med att sex var äckligt, i bästa fall poänglöst, om inte motparten hette Gore eller Gere eller Gahan. Eller Prince eller Cruise. Medan vi runkade till Sabrina, Samantha, Sinitta med Sisters i högtalarna och de erfarenheter som ändå efter hand kunde göras hade vi redan fått oräkneliga facit till: från tv, från video, från bio, från allsköns tidningar. Utan minsta chans att värja oss eller att ostört få försöka lösa uppgiften på egen hand. Från alla håll strömmade sedelärande bilder, sinsemellan oförenliga sanningar, motstridiga tolkningar som, i all välmening eller illvilja, skulle hjälpa oss att känna och göra rätt, att förstå vad som fordrades av oss och reglera vårt famlande i mörkret så vi inte skämde ut oss komplett.

Vi var den första generationen som redan hade sett allt. Som redan hade proppat magen full med flottiga tredjehandsupplevelser. Som var utled på allt innan vi ens upplevt det. Vi gjorde inga sinnliga, glädjefyllda upptäcktsfärder i varandras okända marker, som Pjatt och Swing gjorde. Eller som Who och Otis. Vi åkte på fadda charterresor till de sedvanliga utpekade och uttjatade turistmålen, som vi redan sett på bild miljontals gånger och som alla andra redan besökt och ljugit om. Det enda som återstod var att upprepa rörelserna. Och detta var det enda vi hade i huvudet, sades det oupphörligen. Detta åläggande axlade vi, glädjelöst. Vi anade redan att spelet hade fördärvats, manipulerats och att vi aldrig kunde vinna.

Så vi bedövade oss lydigt med det av samhället påbjudna rusmedlet, i nödvändig mängd för att kunna uppamma det enorma mod som krävs när varje närmande, varje ny erfarenhet per definition är ett nytt misslyckande. Helt visst och givet redan från första stund, eftersom måttstocken den prövades mot utgjordes av miljoner bedragares miljontals lögner. Och vår brådska och vårt fummel kom näppeligen ur någon febrig längtan, bara ur önskan att få det hela överstökat och avklarat så kvickt och barmhärtigt som möjligt när det nu ändå var smärtande uppenbart att motparterna i sin tur enbart ställde upp, utan nämnvärd entusiasm eller nyfikenhet. Att de bara gav med sig, gav bort sig, gav sig. För att vara snälla, för att känna sig vuxna, för att slippa tjatet, för att få det överståndet, för att bli omtyckta, för de trodde att de måste, för de var fulla eller bara så, för att. Att de i sin stora nåd ibland kunde bortse från obehaget och av en eller annan anledning välja att ge detta offer i gåva till någon. Och det fastän ingen av oss var värd det på riktigt eller snygg nog att göra det med egentligen, det var de överens om sinsemellan. Och jovisst: vi var ju fyllda av åttitalets fulhet allihop, inifrån och ut, även om vi inte begrep det förrän långt senare.

Och om någon av dem, mot förmodan och bättre vetande, verkligen var nyfiken och hungrig trots allt, om det plötsligt stod någon där mittemot oss, alldeles nära och levande, svindlande tanke, och faktiskt längtade och andades och ville, på hedersord, lovar och svär, så fanns alltid den samlade empirin där, den ackumulerade rädslan som lugnt och stilla förklarade för oss att det omöjligen kunde finnas undantag, enbart avvikelser, att det som till synes var glädje och fri vilja förmodligen gömde självförakt och ångest i sitt leende, vilka dövades med tvångshandlingar, solkigt och desperat missbruk.

Det moraliska valet, intalade vi oss, var naturligtvis att avstå, att inte utnyttja sådan bräcklighet. Men egentligen var det bara det fruktansvärda skräckinjagande modet hos dessa små flickmonster som, plötsligt, helt utan förvarning, vände på stället och försökte hugga den rådande ordningen i halsen. Vi prisgav dem, de påminde oss bara om vår egen feghet. Snart uppmärksammades de även av vuxenvärldens vakande rektorsöga och fick en diskret kallelse till skolkuratorn som med huvudet lite på sned, inkännande röst och mild blick jagade en förklaring till beteendet i flickornas livsomständigheter eller försiktigt avtäckte det nödvändiga traumat i deras förflutna och därigenom, i all välmening, förvandlade dem till offer: högg deras oberörbarhet i sten och omskar deras sinnlighet. Dödsdömda från midjan och ner.

Vi hyrde skitfilmer, lyssnade på skitmusik, bar skitfula kläder, fixade håret med skitsprej och drack skitsprit, hade, i bästa fall, skitsex, kryddat med skitdåligt samvete. Vi snackade skit och sket dassen fulla av svarta citattecken. Samhället tillhandahöll beredvilligt betong och armeringsjärn men murarna, de reste vi själva. Vi förstod inte våra föräldrar, inte våra lärare. Vi förstod inte varandra, inte våra tjejer, inte oss själva. Vi förstod inte någon, inte ett skit. Vi var inte intresserade.

Jag menar: Kinks. Mods. Pjatt …

Alltså, verkligen: Pjatt!

Vi var fula utifrån och in, rakt igenom fula och tråkiga. Vi var den första generationen och det fanns ingen utväg. Ingen vi vågade pröva.