Känslan som infinner sig när man som författare får hålla sin alldeles egna bok för första gången … Den där boken som man tänkt så långe på, skrivit så länge på, redigerat och korrekturläst så många gånger, oroat sig för och fortfarande oroar sig för. En fantastisk känsla helt enkelt, som sockerdricka i hela kroppen. Och nej, den är inte unik på något sätt, utan jag är övertygad om att alla som skapar och skapat känner igen den. Det må vara ett bakverk, ett altanbygge eller en blomrabatt  – att skåda sin egen skapelse måste vara en av de mest tillfredsställande känslorna ever.

Just nu är jag alltså smått euforisk. Men att öppna min bok och börja läsa i den – nej, det vågar jag rakt inte. Min man däremot gör det och han läser utvalda stycken högt för mig, dem han fortfarande skrattar åt trots att han redan läst dem tjugo gånger eller mer. Ändå skrattar han. Och jag tänker att texten nog inte är så dum ändå och att maken inte kan vara den enda människan i det här landet som skrattar åt min humor. Men det är svårt med humor, den är så individuell, mycket mer individuell än sorg faktiskt. Har ni tänkt på det – att vi gråter åt ungefär samma saker men skrattar åt olika? Att då få för sig att skriva en bok som är menad att vara åtminstone lite rolig känns med ens som rena kamikazeuppdraget. Så dags …

Nåväl. Nu ska jag ägna mig åt att vara glad och lycklig över att min bok finns på riktigt, att jag kommit i mål. Hurra!