”Fotsvetts-Karlsson grejade glasbalans på trapets, ja, ja han blev stor sen. Kom upp på tjugofem meters höjd och trillade ner.” Mina kusiner hade vid det här laget för länge sedan gått upp på övervåningen för att leka blindbock i den långa korridoren men jag satt kvar och lyssnade med ögon stora som tefat. ”Det är konstigt med turen, han hade haft samma glas i alla år. Han hade för sig att om glasen sprack skulle han inte kunna jobba längre och från tjugofem meters höjd hade det ju varit lätt hänt att de trillat i backen och gått sönder, men han grejade det. Han var så noga med sina glas, han hade ett särskilt nät som han stoppade dem i och så hissades de ner så sakta och försiktigt. Men han hade inte tänkt på att repstegen var rutten, så en kväll på väg upp så trillade han ner från sjutton meters höjd och bröt båda benen… men glasen höll.”
Teddy och Trolle tyckte om att prata om gammalt skit.
Jag älskade att lyssna på de här historierna som barn. Om utbrytarkungar, lejondomptörer, jättar och skäggiga damer. Men allra mest förstås, historierna om min farfar Brazil Jack. Han hade gått bort bara tre år innan jag föddes.
”Måste ni alltid prata bara om gammalt skit”, fräste farmor Iris men min pappa premiärdansören Teddy och hans storebror, cirkuskungen Trolle berättade vidare om alla dråpliga människor de mött på sin barndoms tivolin och marknadsplatser och de skrattade så att tårarna sprutade.
Farmor Iris var trött på att höra om gammalt skit… bara.
När det så en gång blev min tur att välja bana blev det inte cirkusartistens. Tiderna var icke längre sådana som de en gång varit. De var mer krassa nu och materialistiska. Det romantiska skimmer i vilket fantasin belyste min barndoms cirkus, hade nog falnat en liten smula. Jag vet det för även jag har trampat sågspånet i en glittrande paljettkostym sydd hos Vicair i Paris och i min pappas flotta frack, hälsat den högt ärade cirkuspubliken, barn i alla åldrar välkomna..
För min del blev det i första hand skådespelarens, showartistens och sångarens bana men i mitt hjärta har alla dessa fantastiska figurer levt vidare. De obesjungna hjältarna från marknadstälten och de vita bomullscirkusarna. Nu vill jag skriva böcker om dem. Jag vill ge dem tillfälle att kasta sig ut i ytterligare några sista dödsföraktande saltomortaler.
Mina romaner ska spegla 120 år av svensk cirkushistoria genom den fiktiva cirkusfamiljen Mundi. Projektet är alltså om inte annat ambitiöst men under mina två veckor som gästbloggare här på bokcirklar.se kommer jag förmodligen att, i viss mån, redogöra för var jag fått alltihop ifrån. Händelser och anekdoter, om än friserade, är nämligen djupt förankrade i verkligheten och verkligheten överträffar som bekant oftast dikten.
Följ mig gärna även på min författarsida www.facebook.com/cirkusmundi
.