Mina besök hos Tedde är mig alltid väldigt kära men särskilt upphetsad blev jag då han förkunnade sin intention att skriva ner sina minnen i en bok. Tedde är min kusin och nästa gång han fyller blir han nittio år. Han är den enda länken till en tid vi yngre släktingar (läs gubbar och käringar på mellan sextio och sjuttio) bara hört berättas om. En tid då våra förfäder drog från marknad till marknad med en liten varieté eller en skjutbana. Alla kände alla och de kallade sig rätt och slätt för “resande”, ibland “göjlare” eller “taskpelare” men aldrig “gycklare”
. 
Syskonen Tedde och Lillebil på Sibbarps camping 2012.
Jag skulle inte våga gå ed på sanningshalten i flera av de anekdoter Tedde brukar briljera med men underhållningsvärdet borde kunna tas till finansinstitut för att växlas in mot reda kontanter. Som hur fakiren Abd Ur Rama lyckade checka ut med sin hela familj ifrån resanderummet han hyrt under vintern utan att betala en enda krona. Eller hur Tedde av misstag råkade engagera hela Karlstads Operettsällskap till sin inte helt rumsrena varieté på Kiviks marknad. Jag har själv suttit vid hans sida i baren på Grand hotell i Stockholm då han lyckades lura till oss vars en Sankt Nicolaiska kostnadsfritt, under förespegling att han uppfunnit drinken i fråga. Håren reste sig på mina armar då jag insåg att jag haft förmånen att bevittna en stor mästare i aktion. Och en gång till då jag senare slog i en drinkbok och blev varse att Sankt Nicolaiska är en “gammal rysk drink”.
Så nu skulle han då skriva en bok. “Ja jag vill skriva om de tidiga resande som kom vandrande från Danmark med en liten bollkastning och några lir. Hur de byggde upp sina små tivolin och så vidare.” Teddes pappa Gustav stammade från just en sådan familj, Schultzarna som rest sedan urminnes tider medan vi Rhodinare bara drivit cirkus i futtiga 115 år
. 
Tedde och Lillebil på paraden någonstans i Sverige.
Han lämnade tidigt familjens tivoli och stakade ut sin egen väg i livet som entreprenör inom nöjesbranschen och erkänt skicklig bildkonstnär. Han organiserade stora “Catch as catch can-galor” och drev tivoli i Mellbystrand parallellt med konstgalleri. Vintertid reste han Sverige runt och “becknade macklingar” (månsing för att sälja konst), ofta i sällskap med min farmors bror Henning Möller. Denne var så överlägsen på den konsten att han när han en gång stoppades av polisen med körförbud på bilen, inte bara lyckades snacka sig ur knipan men dessutom becknade var sin mackling till konstaplarna.
“Jag ska skriva en bok om allt det där hade jag tänkt.” Själv gladde jag mig storligen av den anledningen att det är viktigt att allt detta dokumenteras innan det är för sent. Det är ju av kulturhistoriskt värde i allra högsta grad.
“Ja också sex, en hel del sex.” Jag tittade lätt skeptiskt på honom. Sökte efter den där räven som brukade skymta bakom örat på honom men den lyste med sin frånvaro. “Ja det är det som säljer böcker.” sa han helt krasst. “Annars är det fan ingen som köper dem.”
Följ mig gärna även på min författarsida www.facebook.com/cirkusmundi
