Det är märkligt egentligen. Jag har levt med karaktärerna i mitt pågående romanbygge i sju, åtta månader, alltsedan den dag “Stickspår” var i påsen. Sedan februari har jag skrivit och kommit tre kapitel in i historien. Hela miljön känner jag som min egen ficka. De gula och gröna vagnarna, uppställda i prydliga rader på var sida om ett vitt cirkustält. Elefantstallet där Flora och Dora har sin bostad och stallet där välryktade hästar står i långa rader. Burvagnarna med fyra lejon och två björnar som rastlöst vandrar av och an. Mandrillhanen August med decimeterlånga huggtänder och den bitska rhesusapan Lotta. Jag känner hela familjen Mundi som vore de mitt eget kött och blod. Varje dygnets vakna minut befinner jag mig i tankarna där på cirkusen.
Distraktion 1: kvällsposten/korsordet.
Jag brukar vakna nio och sätta mig i bilen vid halv elva för att åka och sko några hästar. Samtidigt sitter jag kanhända i den röda sammetssoffan i cirkusvagnen hos Max och lyssnar då han övar på sin trombon eller i gradängen och kollar hur han och Alex tränar med lejonen. Doktorn har beordrat mig i mycket stränga ordalag att gå raska promenader med Kricka för att få upp flåset och förbättra mina blodvärden. Just då serveras kanske frukosten i köksvagnen där fröken Martinsson slevar upp gröt ur en enorm kastrull och kokar kaffe uppblandat med surrugat. Ändå, när jag kommer hem vid halv två med gott om tid och dessutom är full av lust att faktiskt sätta mig vid datorn och fortsätta utforska allt det spännande som pågår där innanför det gul och grönmålade staketet, hoppar de på mig, distraktionerna.
Distraktion 2: Kricka
Nu är jag också i grunden en lat person. Hade jag inte behövt, för att få en bit bröd på bordet, hade jag förmodligen inte gjort ett skapandes dugg någonsin. Nog för att anden vill men köttet är svagt och köttet vill placera sig i tv-soffan redan vid tvåbläcket för att sedan ligga där i tolv timmar tills det är dags att släpa sig till kojs. Det är dock egentligen inte så mycket lättjan som sätter käppar i hjulet. Att skriva är ju faktiskt enbart lustfyllt och härligt och dessutom är jag alltid helnöjd med resultatet då jag går tillbaka några sidor för att se vad jag lyckats åstadkomma. “Hur fan bär jag mig åt?” tänker jag och unnar mig en lång, lång paus. En bra dag kan det bli runt trehundra ord men då är varje ord vägt på guldvåg. Inget redigerande efteråt, inga omflyttningar av stycken och inga strykningar. Så som det skrives ner, så kommer det att stå i den färdiga boken för ingen redaktör eller lektör kommer nämligen någonsin att få peta med sina flottiga fingrar i mina texter. De får väl skriva sina egna böcker, det har jag fått göra. Endast dottern Sofie anförtros eventuell flytt av något vilsekommet tecken.
Distraktion 3: jobb
Snarare är det väl så att förtjusningen är skräckblandad, för på något vis känns det som om hela manuset bara är ett korthus. Ett flott korthus med uppfart, carport, pool, tinnar och torn men icke desto mindre ett hus av kort. Varje gång jag sätter mig för att ta vid där jag senast avslutade, riskerar hela bygget att kollapsa och lägga sig platt över hela bordet i en salig röra men så länge jag inte rör vid det, står det där det står orubbligt som murat i tegel..
Distraktion 4: TV
Men “hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Hur kul är det med ett halvfärdigt tegelhus och dessutom distraktionerna, det är ju bara livet som pågår. Oberoende av mina låtsaskompisar på cirkus Mundi.
De som till äventyrs har följt mig under min första vecka som gästbloggare tillönskas en synnerligen fröjdefull helg så hörs vi kanske på måndag.
Följ mig även gärna på min författarsida www.facebook.com/cirkusmundi