Detta med att en bok är förutsägbar – innebär det per automatik ett problem? Jag tänker som så att merparten av genrelitteraturen ÄR förutsägbar. Ingen läsare blir väl förvånad över att det förekommer mord i en deckare eller att mördaren kommer att åka fast till slut? Och vem inbillar sig att kärleksparet inte ska få varandra i en romance, men att vägen till slutkyssen kommer att kantas av diverse hinder? Äventyrberättelser är fulla av utmaningar och problem som hjälten ska lösa men nog vet vi att hen kommer att lyckas besegra de onda till slut. Tänk om Tolkien låtit Frodo, istället för Gollum, falla ner i Domedagsbergets innanmäte …
Inte vet jag vad ni tycker men jag skulle bli otroligt störd om en feelgood-berättelse slutade med elände, hur oförutsägbart det stilbrottet än vore. Inte heller skulle jag vilja att kärleksparet som kämpat sig igenom en hel bok för att få varandra inte fick det. I En dag av David Nicholls är det precis vad som händer. <Spoilervarning> Författaren väljer att ta död på en av sina huvudkaraktärer vilket givetvis är oförutsägbart. Ett intressant grepp – men blev boken bättre av det?
Jag frågade min dotter, 26 årig bokslukerska, om hon stördes av att en berättelse var förutsägbar. Hon svarade att det berodde på, att när det gällde vissa romaner (och då just genrelitteratur) så var det själva resan mot målet som var det intressanta, allt som hände fram till det förutsägbara slutet.
Förutsägbarhet är inget som får mig att slänga ifrån mig en bok. Men förutsägbarhet i kombination med papperstunna karaktärer, platt språk och tråkig handling gör det. Faktum är att jag vill att en feelgood-roman ska sluta någorlunda harmoniskt även om inte samtliga frågetecken behöver rätas ut. Jag kan helt enkelt inte med när författaren pinar sina karaktärer genom en hel bok utan att deras kamp belönas på något sätt. Därför gillade jag inte alls att David Nicholls gjorde som han gjorde i En dag. Kunde inte Emma och Dexter bara ha fått varandra och levt lyckliga i alla sina dagar? :)
Jag håller helt med (och jag avskydde också det där slutet i ”En dag”)…! Men längs den där vägen till det lyckliga slutet (eller den avslöjade mördaren) får man gärna tvivla lite på att det kommer att gå vägen ;-).
Lite tvivel är alltid bra, det ska kittla till i magen. :)
Skrattar gott åt din avslutning ”pinar sina karaktärer genom hela boken utan att deras kamp belönas…” Bra sagt!
Har inte läst boken.
Helt okej om en bok är förutsägbar om den har något att förmedla och säga, att berättelsen bärs fram till den förutsägbara slutet. Tänk på de som är dödssjuka och skriver om sin kamp fram till slutet. Det är mycket förutsägbart.
Ibland kan det förutsägbara var en trygghet när man läser en bok, ibland kan det reta kallfeber på mig.
Med andra ord, det finns både bra och dåliga saker med förutsägbarhet.
Kram Kim
#kommentera100
Klok iakttagelse, Kim!
Min synpunkt är att mycket genrelitteratur naturligtvis är till stora delar förutsägbar. Men det finns ju grader av detta. Om man kan förutsäga allt vad som ska hända framöver i historien vartefter den rullas ut framför en, så är det inte bra. Dina valda exempel om mord i deckare m m är bra. Man vet att ett brott ska begås och att det kommer att klaras upp, och det är ju inget problem. Om man däremot kan förutse nästan alla detaljer i handlingen så är det ju däremot ganska trist.
Olika typer av förutsägbarhet önskas alltså. :)
Lustigt nog såg jag filmen häromdagen, och fick en smärre chock när de avslutades på ett så brutalt sätt. Men, samtidigt gillade jag det. Att livet inte alltid är sådär perfekt och att kära människor får varandra på slutet.
Förutsägbara manus kan vara intressanta. Man vet hela tiden hur karaktärerna ska röra sig, men blir ändå överraskad. Det vill säga om författaren har förmågan att skriva på det sättet. Ett manus behöver inte bli tråkigt av vetskapen, men jag föredrar nog att få ständigt nya frågor som behöver lösas på vägen. Jag läser sällan deckare och köper det ytterst sällan, är nästan allergisk mot bakgrundstexter där ordet polis eller kommissarie står.
När jag hörde maken ropa ”NEJ!” när han läste boken, visste jag att han kommit till just det avsnittet.