Nu håller jag på och skriver igen. Förhoppningsvis blir det inte bok nummer två – jag väntar på besked om ett uppfixat gammalt manus som förhoppningsvis blir tvåa som utgiven – men en ny roman i alla fall. För ett par veckor sedan var jag på väg att slänga den. Visst, jag älskade den bitvis, men den var för stor. För spretig. Och den kändes som en tickande faktafelsbomb (på en helt annan nivå än “men det är inte en dokumentär”). Men så kom jag på att jag helt enkelt inte hade någon anledning att hålla mig till ursprungsidén, som skulle utspela sig över 40 år. Hallå? Bara att krympa den, koncentrera den så den blir bra.
Den där som jag hoppas ska bli min bok nummer två utspelar sig i Göteborg. Inte heller den är självbiografisk eller har särskilt mycket med mig och mitt liv att göra, men en del är mitt. Men i den här romanen som jag nu börjat skriva på igen är jag tillbaka i Ryssland, på en plats jag till och från haft tankar på att besöka men som jag nu faktiskt tror att jag ska hålla mig ifrån av diverse säkerhetsskäl. Ju mer jag läser och ser om detta konstiga ställe, desto mer förstår jag att det här med faktafelen är en ickefråga. Vad jag än hittar på är verkligheten bara ännu skummare, så jag kan bre på ganska bra. Dessutom är det, som så ofta när jag skriver, så att saker jag hittar på sedan visar sig vara sannare än jag hade räknat med.
Sedan igår promenerar jag ibland genom denna lilla stad med hjälp av Google gatuvyer. I natt gick jag längs en fuktlerig gata kantad av små villor i olika stadier av förfall. Utanför en nosade en sunkig hund, och av målningen på dörren att döma verkade där ligga en bilverkstad. Min lilla stad – för det är en småstad snarare än en by, om man ser till befolkningsmängd – ser här och var övergiven ut. Staketen är sneda, gatorna leriga. Man verkar ha en förkärlek för att ha stora grushögar liggande framför husen, men en hel del är också fint. Under nattens promenad såg jag ett hus som jag bestämt vet att jag själv hade hittat på: en liten trävilla i Uralstil, ockrafärgad med varmt mörkblå snickarglädje. Huset där en Aleksej och hans familj en gång bodde, enligt mig. Det är vår, kanske försommar, i den version av staden K. som jag besöker. I flera av de små trädgårdarna blommar träd. Går jag igenom stadens centrum ser jag ett ungt träd, eller kanske en stor gren, som fallit ner och som ingen tagit hand om ännu. Där finns de långa raderna av femvåningshus, som kanske hör till samma område som det där mina människor bor. I en rondell ligger någonting rött och vitprickigt bortglömt; det ser ut som ett barnplagg. En kvinna med utsuddat ansikte pekar åt mitt håll, men mannen bredvid henne verkar försjunken i sin mobil. Det är något slags minnesmärke bakom dem, stenskulpturer där man lämnat blombuketter, men det är inte den lilla minnesplatsen för den stora katastrofen. Det har jag inte hittat än – enligt en karta jag sett verkar det ha placerats i stadens yttersta kant. Jag hittar mycket, och inser samtdigt hur extremt förskönade de videor jag sett från staden har varit. Det vackra smidesräcket på bron, det är fint ur vissa vinklar. Andra delar av det är böjt, rostigt, trasigt. En sektion fattas när jag vänder för att gå bort från centrum. Kyrkan, postsovjetiskt välrenoverad, visar sig ligga intill en av dessa sandiga, antagligen fattiga små gator med skeva staket och framför den fina järnvägsstationen verkar bara finnas en stor jordig plätt med ett par parkerade bilar. Och jag går vidare. Ser en betongmur där folk skrivit sina skypenamn och mobilnummer tillsammans med ordet “Ring!”. Ett möbelvaruhus och intill den en liten fristående aprikosfärgad byggnad där man säljer dörrar, fast affischerna på utsidan föreställer snygga unga män.
Staden K. växer för mig. Den har funnits i mitt medvetande under drygt ett år, men jag har nog inte vetat så mycket om hur den ser ut, hur den känns. En liten gruvstad, sliten men bitvis vacker, omgiven av magiska bergslandskap. Turkosa små sjöar. Klippformationer, grottor, skogar där det verkar hållas Endurotävlingar. Och inte särskilt långt därifrån: en flod vid vars strand man absorberar en dödlig stråldos på en timme.
Denna bok skriver jag av kärlek till vad som skulle kunna vara en av jordens konstigaste platser.