Den så kallade skrivprocessen har många faser. Just nu befinner jag mig i en fas som inrymmer en hel del tvivel.
Jag tycker om att pröva nya saker och utmana mig själv när jag skriver. I Mina drömmars land skrev jag för första gången i tredje person, med fyra olika huvudpersoner, och dessutom var en av dem en ung kille från Uganda. Och precis som när jag skrev den boken undrar jag emellanåt, medan jag arbetar med det nya manuset, om jag kanske har tagit mig vatten över huvudet. Kommer jag att ro i land det här? Det är nämligen en riktigt krävande idé som jag har gett mig på, och jag använder en lite speciell berättarteknik.
En annan sak som bekymrar mig är att flera av mina huvudpersoner tillhör en viss folkgrupp i Sverige, och då tar jag förstås en risk. Trots att jag gör research kan det hända att det jag skriver inte blir trovärdigt,och i värsta fall förolämpar dem som tillhör folkgruppen, om jag inte ger en rättvisande bild. En kompis undrade varför jag inte ”gräver där jag står” – varför jag inte skriver om människor som är mer lika mig själv. Men jag tycker att en av de mest spännande sakerna med romaner, vare sig jag läser eller skriver dem, är att få gå in i människoliv som skiljer sig från ens egna. Det vill jag inte vara utan.
Till råga på allt läser jag just nu en redan utgiven roman som tar upp liknande teman och har en del andra likheter med min roman. Möjligen är de så stora att det blir ett problem. Ju längre jag har kommit in i boken, desto starkare har jag dock känt att det också finns viktiga skillnader. Jag tror att min roman ändå skulle tillföra någonting, att den inte bara kännas onödig. Men säker är jag inte. I alla fall inte i just den här fasen i skrivprocessen.