Efter dagens repetition åkte jag till barnen, som var hos sin barnvakt. Jag råkade skära mig på ett trasigt glas i hennes diskmaskin. Blodet droppade. Alla tre barnen frågade i tur och ordning vad som hade hänt. “Jag skar mig i fingret”, svarade jag varje gång. Barnvakten: “Vad hände?” “Jag skar mig i fingret.”
Nio fingrar kvar att skriva med. Att skära mig, bränna mig, halka och snubbla hör för övrigt till mina hobbies (vid sidan av den tidigare nämnda skammen. Ofta får jag slå tvenne hobbyflugor i en smäll! I dubbel bemärkelse.) I dag vågar jag inte berätta för någon att jag har en infektion i kroppen. Det kan räcka med slamsorna som dinglar från långfingret. Och det går väl ÖVER, för fan. Alldeles nyss slog det mig att jag gärna skulle vilja vara med i Melodifestivalen. Min sång skulle heta “Skammens röda rosor”. Men rimmet “Det är blod i mina trosor” skulle kanske inte godtas?
Eller?
Jag vill i så fall ha sex manliga dansare i plymer och paljetter med mig. Exempelvis Kalle Westerdahl, Figge Norling, Björn Ranelid, kungen, Örjan Ramberg samt Jasenko Selimovic. Lena Adelsohn Liljeroth, Madeleine Sjöstedt och Sanna Rayman kunde få DOA. Jamen dåså. Nu känns det lite lättare, allting.