“Bloggar du?”
När min debutroman Berg har inga rötter hade blivit antagen av Damm förlag, var det en av de första frågorna jag fick. Det var inget krav, inte alls, men det står faktiskt i båda mina bokkontrakt att jag ska hjälpa till med marknadsföringen. Och även om jag inte i första hand skriver för att sälja ville jag förstås inte att min älskade berättelse bara skulle spolas bort som en dränkt råtta i bokfloden (visste ni att det ges ut 30-40 böcker om dagen bara här i Sverige?).
Mitt bloggande började i liten skala, med att jag la ut ett par trevande inlägg om böcker och mitt eget skrivande på min blogg. Det fick helt andra proportioner när jag valdes till en av de fyra nybakade författarna på Debutantbloggen, där jag skrev så många och långa inlägg att jag (för att inte tala om min familj) ärligt talat nästan storknade mot slutet av året. Men ändå fick jag smak för det.
Att skriva böcker är en så ensam sysselsättning. Man skriver och skriver och skriver, och sedan redigerar och redigerar och redigerar man, och när det är färdigt väntar och väntar och väntar man på att boken ska tryckas och komma ut och på att någon ska läsa och berätta vad de tycker om ens text. Ibland känns det som om man står och ropar in i en säck, och det är en klen tröst att folk möjligen kommer att bli förtjusta och berätta det om sisådär ett och ett halvt år. För en otålig person som jag är det rena mardrömmen. På en blogg är väntan destillerad till en mikroskopisk droppe: jag skriver vad som faller mig in, publicerar och får ibland en kommentar efter bara någon minut. Blogginläggen har blivit som lufthål för mig.
De närmaste två veckorna är det här på bokcirklar.se som jag bloggar. Jag hoppas ni vill hjälpa mig att peta hål på den där säcken.