Uttrycket “den svåra andra boken” är visserligen en ganska nött klyscha, men det är verkligen något plågsamt med en författares andra bok. Det lär vara så att de flesta författare inte ens skriver klart den – det blir bara en enda utgiven roman. För dem som trots allt klarar det blir det ofta en kamp på liv och död med självkritiken och prestationsångesten.
För mig var det så att själva skrivandet gick ganska bra, även om jag som vanligt pendlade mellan storhetsvansinne och självförakt (för mig hör det liksom till). Men när Mina drömmars land sedan var på väg till tryckpressarna drabbades jag av svår andra-boken-frossa. Det var som om jag hade sprungit på vatten ända sedan min debutroman blev antagen men att verkligheten nu kom ikapp. Trots att boken redan var skriven blev tvivlen på mig själv så starka att jag undrade varför jag egentligen håller på med det här. Skriva kunde jag väl fortsätta med, men varför kunde inte manusen få stanna i skrivbordslådan?
Det var ångestfyllt att vänta på att boken skulle bli läst och bedömd, inte minst eftersom Berg har inga rötter hade blivit så oerhört fint mottagen. Den här gången hade jag så att säga fallhöjd, och på bara några minuter skulle en besviken recensent kunna sänka det som hade tagit mig över ett år att skriva. Med ens kändes det nästan outhärdligt.
Nu har jag lugnat mig lite. Jag har fått fina recensioner av bland annat Metro, Tara och dagensbok.com, och många läsare har hört av sig och varit entusiastiska och velat diskutera min bok. Det verkar som om den trots allt är ganska bra. Men recensionsfobin är fortfarande kvar. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit in orden “berg har inga rötter recension” i Googles sökfält, men antalet sökningar på “mina drömmars land recension” är än så länge noll.
Igår träffade jag dock en god vän som verkar ha googlat desto fler gånger och säger att min bok har fått fina recensioner. Kanske vågar jag ändå göra den där sökningen i helgen.
Trackbacks/Pingbacks