Jag stöter på det ganska ofta: Autenticitetsproblemet. Självbiografinormen. Misstänksamheten mot fiktionen, viljan hos läsare att veta att allt de läser verkligen är sant.
I vissa böcker hittar man små förklarande meddelanden från författaren i början eller slutet av boken – inte direkt ursäktande men med en liten ton av det: en förklaring om att vissa saker har ändrats för berättelsens skull. Byggnad X ser inte exakt ut som i boken och vädret var egentligen annorlunda under hösten 19YY. I Torka aldrig tårar utan handskar skriver Jonas Gardell att det som berättas i historien har hänt, kanske av rädsla för att det han vill berätta ska avfärdas som “bara” en roman.
När jag pratar om Absolut noll och det kommer fram att jag inte bott i Ryssland och inte har något ryskt påbrå utan bara har skrivit boken utifrån intresse och saker jag vet brukar de flesta bli fascinerade och imponerade. Men vissa blir snarast misstänksamma. Är det kanske för fiktivt? Var det bara påhittat alltihop? Kan man ens lita på en sådan roman, är det någon idé att läsa om bögar i Sankt Petersburg om den inte visar exakt hur det är?
En annan del av det hela är de påstådda självbiografierna som visar sig vara överdrivna eller – hu! – romaner. Jag tänker till exempel på JT Leroy, som visade sig vara en pseudonym för en kvinnlig författare som låtit en vän spela Leroy men vars historia kanske inte var exakt som den som skildrats i hennes böcker. Eller James Frey, som ungefär samtidigt blev bashad av sitt tidigare största fan Oprah Winfrey när det visade sig att hans böcker inte var alldeles självbiografiska. I båda dessa fall blev det stor skandal. Författarna fick stå till svars, någon blev stämd, förlag drog in böcker. Och visst, i fallet med “Leroy” som bland annat fick vänner kan man ju tycka att fiktionen gick lite väl långt. Jag kan förstå att man blir arg på det. Vad jag däremot inte kan begripa är hur själva böckerna kan avfärdas som bluff för en sådan sak. James Frey har jag inte läst, men om Oprah nu tyckte hans bok var så storslagen är det ju märkligt att tycka den blev sämre av att inte vara självbiografisk. Jag har däremot läst JT Leroy. Det är fantastiska böcker – brutala, sorgliga, råa, läskiga, vackra och roliga. “Sarah” är en sådan bok jag läser om då och då. Och vad gäller sanningshalten… tja, det är romaner om övergrepp, kärlekslöshet och barnprostitution. Det är någons historia, det är på riktigt. Tyvärr. Men i en Based On A True Story-fixerad värld likställs litterär kvalitet med grav av hemskhet och en boks existensberättigande avgörs av dess sanningshalt.
Självklart kan egna upplevelser vara utmärkt stoff att skriva romaner av, jag säger inte annat. Även jag skriver, i någon utsträckning, med egna erfarenheter som inspirationsmaterial även om jag nog gör det lite mindre än vad normen föreskriver. Men jag tycker det är sorgligt att fiktionen är så misstänkliggjord. Att fiktiva berättelser inte anses ha någonting att säga om den värld vi lever i och att det så ofta sätts likhetstecken mellan fiktion och hittepå, som om allt som skapas i en människas fantasi per automatik bara är taget ur luften.
Vad gäller Absolut noll vill jag egentligen inte avrunda det här inlägget med ett “det är sant, jag lovar!”, men jag vill ändå påpeka ett par saker som brukar glömmas bort. För det första har förlag en del med en bok att göra. Min roman är utgiven på ett förlag som ger ut mycket rysk litteratur, och även på det andra förlag som ville ge ut den hade mitt manus hamnat hos en person som bott i Ryssland. Jag tror att de flesta tackar nej till ett manus av den sorten om ingen på förlaget kan avgöra om det är trovärdigt i skildringen. För det andra krävs inte speciellt mycket för att beskriva en miljö. En kort visit, förutsatt att man då råkar hamna på udda ställen som rivningstomter och tågstationer, räcker långt om man får med sig doftminnen och liknande intryck. Annat, exempelvis klubbar och deras respektive karaktär och inredning, kan man lätt läsa sig till. Det är inte så svårt. Faktiskt.
Absolut noll är en roman. Fiktion. Säkert finns spår av mig, men ingen karaktär eller historia är till någon stor del tagen från mig eller mitt liv. Den bör inte läsas som en förklaring av exakt hur det är att vara homosexuell i Ryssland, men det gäller å andra sidan alla böcker och alla ämnen. Det är inte allas historia. Alla är inte representerade (mer om det i nästa planerade inlägg). Absolut noll är inte min historia, men den är någons. Säkert.
Allt jag hittar på är sant.
“Allt jag hittar på är sant” – det är just det, Anna, och om det för mig som läsare KÄNNS sant, så bryr jag mig inte om det handlar om fakta ur författarens liv eller ej. En fiktiv berättelse vinner sin sanning ur erfarenhet, inlevelse, helt enkelt kunnande som författare, som i vilken annan form av konst som helt. Det är det som man som läsare, betraktare, lyssnare måste (och kan) utveckla en känsla för.
Tack för dina tankar!