Åh, vi har fått en magnifik recension i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/gasen-i-botten-1/ Leif Zern fick skriva, eftersom jag ju är medarbetare på kultursidan. Och som han skriver! Han är skakad, det känns i varje stavelse! Ja, det rör sig om en sågning – men det är den allra bästa sortens sågning. En sådan som kan locka människor att vilja se föreställningen. Det här, exempelvis: ”Mor har då redan hunnit bli obducerad och är bortförd ur handlingen, och jag kan livligt föreställa mig att man med hjälp av en kulturteoretiker från Paris eller Columbia University skulle kunna analysera ´Svinrik´ som en dekonstruktion av den goda (läs borgerliga) smaken.” Och: ”Ordet ´prutt´ är här lika flitigt förekommande som ordet ´frihet´ hos Ibsen.” Jag skulle kasta mig över en föreställning som beskrivs på detta sätt.
Så varför skrev jag en sådan infernalisk pruttpjäs? Det finns flera svar på den frågan. För det första har jag ägnat stora delar av de senaste åren åt att skriva beställningsverk för stora institutionsteatrar. Det är roligt – men skriva som jag vill får jag ICKE. Dramaturger och regissörer är undantagslöst där och petar. Nej, jag ljuger lite; för Dramaten får jag faktiskt skriva nästan helt fritt, även när det rör sig om dramatiseringar. Där väljs författare fortfarande just för sin särarts skull. Men andra teatrar har måhända valt mig mer för mitt namns skull. De har läst mycket om en dramatiker som heter ”Martina Montelius”, som det har gått bra för, som anses ”intressant”. Så de ber mig skriva för dem – och så har jag fräckheten att skriva annorlunda! Dagens kulturpolitik gör det läskigt och svårt för teatrar att ta de risker det innebär att stödja och bejaka det annorlunda. Man blir nervös, och säger till författaren: ”Det är inte säkert att alla kommer att förstå det här… kanske kommer inte ens skådespelarna att förstå! Kan du försöka göra det lite – ja. Lite lättare att förstå?” Det finns ingen illvilja i detta, men det är en direkt konsekvens av våra politikers kultursyn. Att kulturen ska vara lättillgänglig och säker, till varje pris. Det ska vara ekonomiskt tryggt att skapa kultur. Och därmed åker respekten för publikens vilja att utmanas och utvecklas, skådespelarnas intelligens, och själva texten, dess särart, rakt i papperskorgen. Allt detta blir värdelöst och meningslöst. Därför kommer jag inte att tacka ja till några pjäsbeställningar i år. Hur fattig jag än blir. För jag kan inte fortsätta vara en textmaskin. Jag kan inte sitta i fler möten med människor som kräver att jag ska skriva duktigt. Jag brakar ihop. Jag vill inte offra tid tillsammans med mina barn för att hålla på med sådant. Då äter jag hellre billigare mat, och lånar böcker på bibblan i stället för att köpa dem. Det får gå på något sätt.
Och av samma anledning skrev jag Svinrik. Det är viktigare än någonsin att fria grupper som Brunnsgatan förhåller sig kompromisslösa i sitt arbete. Jag vill inte vara duktig. Jag vill förstöra. Jag vill förstöra den instrumentella kultursynen. Klippa sönder den. Göra människor precis så upprörda som Leif Zern blev. Eller så förbluffade, upprymda och lyckliga som många andra blev i går kväll. Jag vill inte ”leverera”. Jag vill göra aj-aj på samhällskroppens mjälla stuss. Det är vad jag vill.