Jag har den där hinnan igen. Framför talorganet, eller om det är ögonen. Den har hållit sig borta i flera år, men nu ligger den där, som det vedervärdiga skinnet på överkokt mjölk. Det går inte att begripa vad jag säger. Jag står på en avlägsen perrong och gestikulerar. Inte när vi repar, men när allt så att säga ska vara som vanligt. Jag klarar inte att kommunicera med någon, och skäms naturligtvis över detta, eftersom min hobby är att skämmas. Och plötsligt känner jag att jag vill berätta en massa saker. Att jag skulle göra det, om det inte vore för hinnan. Jag kan berätta för er i stället, kanske. En av fördelarna med att skriva är ju att man inte märker om läsaren är distraherad.
Nu börjar jag berätta.
1. I går, när jag var ute på extraknäck, gjorde jag en ny bekantskap. En mycket framgångsrik, intelligent och sympatisk kvinna. Hon berättade att hon, precis som jag, har lidit av sömnbrist i många år. Men en dag tänkte hon bara: “Nu ska jag börja sova.” Och så gjorde hon det. Ingen medicin, ingen hjälp – bara ett beslut. “Det låter ju som om jag hittar på”, sade hon. Men jag tror henne. Dock: jag är inte beredd att ta farväl av min sömnbrist. Inte nu.
2. Jag har inget emot mitt liv. Det är mig själv jag har något emot. Jag skulle vllja uppleva allt jag upplever utan att behöva tillföra något. Det vill säga: utan att behöva göra bort mig.
3. I dag kom jag att tänka på en präst som jag kände för tjugo år sedan. Han bodde i Brandbergen, granne med den psykopat jag då delade mitt liv med. På Tvillingarnas gata, alldeles nära motorvägen. Denne präst gjorde aldrig något utan att fråga Gud om lov. Gud fick bestämma vad han skulle köpa i affären. Om man bjöd honom på kaffe blundade han ett ögonblick – frågade Gud – innan han tackade ja. En dag fick psykopaten och jag komma hem till prästen. Hans lägenhet var täckt av damm. Det var inte stökigt, inte alls. Men smutsigt. Han hade en välfylld bokhylla, men när jag tittade närmare såg jag att samtliga böcker handlade om Gud. En hette “Guds ljusblå buss”. Han bad för psykopaten och mig. Psykopaten hade stukat foten när han åkte pulka, så prästen sade: “Jag ber Gud komma starkt över din fot, och göra den bättre. Jag ber att ni båda ska hitta hem till Gud och leva så som Gud vill.” Sedan skulle vi fika. Prästen tog fram ett stort fat med många sorters kakor. Sedan tog han fram två kanellängder. Sedan gick han till kylskåpet, som var fullt av tårtor. Blundade. Tog fram en tårta och ställde den på bordet. Och jag förstod. Denne man fick inte svära, inte runka, inte själv välja vad han skulle göra i varje enskilt ögonblick. Men han fick mumsa på gotter. Så det gjorde han. Oavlåtligen. Psykopaten dömdes senare till fängelse. Nu har han okänd adress. Jag kommer nog inte att få veta vad som hände med honom.
4. Livet handlar väl om att uthärda. Kan vi inte komma överens om det, i stället för att kämpa så hårt för att kunna hävda att vi njuter?
5. Jag skulle kunna leva för att få veta hur det ska gå för en del andra människor jag känner till.