Som bibliotekarie har jag ofta diskuterat skräplitteratur. Detta är något som vi helst inte ska köpa in till bibliotek. Skräplitteratur är inte heller något man ska skriva om på kultursidor heller. Men vad är skräplitteratur? Det visar sig vara ett svårdefinierat ämne. Jag har dock hittat en definition.
Kännetecknande för skräplitteratur är att det ofta rör sig om någon form av genrelitteratur riktad gentemot specifika målgrupper. Andra kännetecken är långa bokserier med samma huvudpersoner, och att författaren ofta använder sig av en pseudonym. Därtill är böckerna utformade för att väcka uppseende hos den riktade målgruppen. Alla dessa kriterier passar in på Lars Keplers hyllade böcker som ”Hypnotisören” och ”Sandmannen”. Om man bortser från pseudonymen passar det även in på Knausgårds hyllade svit ”Min kamp”.
Tidigare ansågs exempelvis tecknade serier vara bland det lägsta av skräplitteraturen. Läser man exempelvis ”Seduction of the Innocent” skriven 1954 av Frederick Wertheim eller ”Barn serier samhälle” av Nils Bejerot från samma år menar författarna att seriehjältarnas övermänniskoideal inverkar de oskyldiga barnen negativt och de tenderar att bli våldsamma brottslingar. Idag är synen på serier annorlunda. Som exempel kan nämnas att serien ”Maus” av Art Spiegelmans har fått Purlizerpriset och serieskaparparet Jan och Maria Berglin har tilldelats Natur och Kulturs kulturpris 2013.
Det händer med andra ord saker på skräpkulturfronten. Vi kan helt enkelt konstatera att vi inte kan kategorisera kultur lika lätt idag. Jag kommer att i denna kolumn framöver titta närmare på olika typer av skräpkulturella fenomen (och annat förmodligen). Vi ska titta närmare på wrestling, countrymusik, slasherfilmer, zombier och en massa annat som många kulturidkare fortfarande kategoriserar som skräp. Förhoppningsvis kommer vi tillsammans att se att det finns pärlor inom alla former av kultur och underhållning.
Kul och intressant. Ska i min fortsatta läsning av Knausgård se sviten som skräp:-). Och välkommen till bokcirklar, så roligt att du är här. / Annika, projektledare bokcirklar.se
Jag tror att man ska skrota skräpbegreppet helt och istället fråga sig vad man har för mål med sin verksamhet som bibliotek.
Böcker som jag anser är fullständigt värdelösa rent kvalitetsmässigt kan ju ändå vara spännande och läsvärda tack vare nån fångande intrig (Koontz), och dessutom skiljer sig smaken så väldigt mellan olika personer.
Den som producerar dålig litteratur representerar ju faktiskt breda befolkningslager av människor som inte är särskilt kulturellt intresserade eller bevandrade, dvs det är knappast bara litterära virtuoser som ges ut av bokförlagen, utan snarare författare av typen Liza Marklund eller Jan Guillou. Dom säljer bra, för dom skriver enkelt och lyckas förmedla något som många tycker känns ”spännande”.
Läser just nu Idioten av Dostojevskij, ett sant mästerverk – så mycket humor, så skarpa iakttagelser av människan och en sån briljant upplagd intrig.
Det är min smak. Den kan man ju inte gärna pådyvla någon som tycker att boken känns krånglig, rörig och allmänt ointressant.
Det finns så många aspekter av skönlitteratur, men en är helt klart kvaliteten. Det är skillnad på litteratur skapad av en tafflig hantverkare och texter skapade av ett litterärt geni av nobelprisklass.
Att sen de flesta så mycket hellre läser det taffliga är en annan sak, men en sak jag tror att biblioteken skulle kunna göra för att glädja alla sina många besökare är att arrangera träffar där man diskuterar ”varför man tycker att en bok är bra”, och vad som faktiskt skiljer ett litterärt konstverk (Knausgård) från en tegelsten av Leif G.W. Persson. Jag tänker här på olika berättartekniker, gestaltning etc, men också på vad författaren har för budskap till oss, och hur det förmedlas.
Sånt kan väcka spännande tankar hos såväl gamla som unga.
Tack Annika, kul att vara här
Christian, jag tycker också att begreppet skräpkultur är knepigt. Dock hör jag det ganska ofta. Många brukar bli förvirrade av mig som har Kafka som favoritförfattare och wrestlingshowen Monday Night Raw som favorit TV-program. En ”finkulturell” och en ”skräpkulturell” som inte borde gå ihop enligt vissa.
Jag har dock lite problem med dålig litteratur. Koontz gillar jag mycket själv men har exempelvis väldigt svårt för Knausgårds språk. I min värld är det dålig litteratur. Så även det begreppet bör vi slopa. Det är bara att konstatera att vi tycker olika och i alla fall jag vill ha hemskt många olika typer av upplevelser. För närvarande läser jag exempelvis Tage Danielssons biografi, Monster Hunter Vendetta, en serie/zombieversion på En julsaga samt Kafkas en svältkonstnär parallellt. Det beror på vad jag vill åt just när jag läser.
Om man läser din artikel verkar du ju trots allt kategorisera en smula trots allt.
Du skriver: ”Förhoppningsvis kommer vi tillsammans att se att det finns pärlor inom alla former av kultur och underhållning.”
Vilket implicerar att det finns sånt som inte är pärlor även i din egen föreställningsvärld.
Jag blandar själv Lucky Luke med Anthony Burgess, sånt har jag inga problem med. Men jag tycker ändå att ett bibliotek (bland annat) ska kunna initiera diskussioner om begreppet litterär kvalitet.
Och även om just du har problem med begreppet så behöver det ju inte betyda att alla andra anser att det är omöjligt/ointressant att bedöma/diskutera det skrivna ordets olika kvaliteter?
Jag tror att alla sorters bibliotekarier behövs – allätare såväl som finsmakare, ty vi biblioteksbesökare är också väldigt olika.
Jo, jag kategoriserar en del, det stämmer. Och jag har en fäbless för sådant som många kulturkonsumenter skulle kunna kalla för skräpkultur. Min vision är egentligen att strunta i kvalitetsbegreppet och jag vill personligen lyfta fram det udda som förhoppningsvis andra än jag går i gång på. Men vist kategoriserar jag.