I år ska jag skriva en ny roman. Den kommer inte att handla om en tretitoåttaårig kvinna som har tre barn och driver en teater. Min andra, tredje och kanske elfte pjäs handlade om episoder ur mitt eget liv – i övrigt har jag bara hittat på. Det är egentligen korkat, eftersom jag har så mycket STOFF, som det heter. Men jag härdar inte ut med allt som sker när man skriver om människor som existerar i verkligheten. Att komma och pipa att man bara beskriver sitt eget perspektiv, att man har infogat fiktiva passager och så vidare fungerar ICKE. De omskrivna blir förnärmade ändå. Naturligtvis. Nej, jag uthärdar inte. Dessutom är jag mer intresserad av fiktion än av att återge min i långa stycken så pinsamma levnadsbana. Mitt liv har i mycket stor utsträckning gått ut på att vara pinsam. Jag är fortfarande pinsam. Men nu plågar det mig inte lika mycket som förr. Jag har väl vant mig! Och jag ser det ibland som en sorts samhällstjänst. Varje gång jag gör bort mig, är osmaklig, visar känslor som jag borde ha dolt et cetera, mår ju någon annan bra. Någon som bevittnade det fasansfulla, och därmed fick vara påtagligt ickepinsam.

Huvudpersonen i min kommande roman är 62 år och älskar litteratur. Har problem med aggressioner. Men ännu större problem med glädje. Hennes glädje är så förkrossande stark, och andra människor får nu och då impulser att kasta upp när de konfronteras med den. Hon är våldsamt sexuell, och tycks inte inse att hon inte får agera som vore hon en 62-årig MAN. Hon kommenterar mäns utseenden, förhör sig om deras penisstorlek, frågar om de vill knulla. Folk tror att hon är bakom flötet. Men hon är ohyggligt begåvad. Det gör henne bara ännu mer frånstötande. Dessutom har hon en dröm, och förverkligar den. Vad det är för dröm får den veta som läser boken. Det är en skrämmande, obehaglig, osympatisk dröm. Ja, det är en bitvis otäck människa jag beskriver. Men hon tycker om djur. Kom ihåg det.

En människa av det slag jag beskriver ovan har ofta ett kontrasterande drag. Hon skulle kunna välja att vara charmerande. Oavlåtligen. Ja, hon är en så kallad social begåvning. Kan tala med vem som helst, om vad som helst. Väcker ofta beundran, ibland kärlek. Men blir konsumerad. De som älskar henne gör det för att de får stimulans, omsorg och översvallande komplimanger. Detta vill de ha mer av. De vill inte att hon ska kosta dem något. Då blir det tråkigt. Inte sådär mysigt som det var i början. De entusiastiska vännerna, älskarna och älskarinnorna blir snopna, fjära och buttra när de tvingas vakna ur fantasin om en alltigenom behaglig kontrahent. Och så gör ensamheten ny entré.

Hon drömmer om total isolering. Om att alltid vara osedd eller främmande. Fri att gå.