Att döma av reaktionerna på min ligga-text väcker bilden av bibliotekarien/biblioteket starka känslor. Och jag tycker kanske inte, min något tillspetsade ligga-rubrik till trots, att vi ska snöa in alltför mycket på själva sexighetsbiten när vi diskuterar detta. Att diskussionen behövs är jag däremot övertygad om. Vilken bild har allmänheten av oss? Vilken bild förmedlar vi av oss själva och vår arbetsplats? Vilken bild vill vi förmedla?
Om vi inte redan söker svaren på dessa frågor är det nog hög tid att börja. Jag är rätt säker på att bilden av bibblan får många människor att besöka oss, men jag tror tyvärr att den även verkar omvänt. Den skrämmer bort folk, speciellt ungdomar. Där är bilden av bibliotekarien som en hyssjande, sträng tant levande (en förklaring kan ju vara att det faktiskt arbetar många tanter på biblioteken, även om de inte brukar vara speciellt stränga) och den smittar av sig på biblioteket, alldeles oavsett hur bra böcker, filmer eller tv-spel vi erbjuder. För många ungdomar är helt enkelt bibblan inte tillräckligt cool; ett ord som jag inte kan definiera, men som jag ändå tror innehåller mycket av det som saknas på biblioteken för att fler ungdomar ska lockas dit.
I Sätra har jag försökt råda bot på coolhetsbristen med hjälp av klistermärken med texten: ”The library is cool. check it out!”. Effekten? Högst oklar. Nackdelen med klistermärken är ju att dess budskap kan kännas, ja just det: påklistrat. Och även om jag själv tycker att klistermärkena ÄR rätt coola, sätter mitt agerande fingret på en del av bibliotekens problem: många gånger är vi så medvetna om vår förmenta ocoolhet att vi försöker hävda motsatsen genom att vara ”coola”.
Coolt eller ocoolt? Det är frågan.
Nåja coola eller inte. Vi är naiva om vi tror att vi kan locka ungdomar till biblioteket genom att fronta lite fina bokomslag på en hylla. Därmed inte sagt att vi ska sluta med det. Jag tror bara inte att det räcker. Om det nu är ungdomar, och då helst de icke-läsande grabbar som aktivt väljer bort oss, vi vill ha på biblioteken kanske vi behöver anpassa oss i högre grad. Kanske till och med placera något av dessa bibliotek där ungdomarna faktiskt finns, på deras fritid alltså. Kanske på idrottsarenan, kanske i gallerian. Kanske INTE i skolan. Det har sina fördelar, absolut. Men att gå till bibblan på fritiden ska vara en lustfylld och positiv upplevelse, inte kännas som en kvarsittning.
För att komma åt bilden av oss själva behöver vi även fundera över vårt utseende. Kolla oss i spegeln, helt enkelt. Hur ser vi ut? Måste till exempel våra filialer vara huvudbibliotek i miniatyr? Finns det inte plats för nischade bibliotek i större utsträckning? Bibliotekens likriktning har såklart många fördelar, och mest fördelaktigt är det för oss som arbetar där och för den allmänhet som besöker oss med jämna mellanrum. Vi kan omärkligt glida mellan de olika biblioteken utan att det bekommer oss det minsta. Vi behöver aldrig oroa oss för utbudet, möblerna och personalen är ändå likadant. Ingenting överraskar.
Men om vår ambition är att även nå de grupper i samhället som aldrig besöker oss, måste vi kanske tänka om. Är våra ungdomar inte värda EGNA bibliotek? Eller tror vi på fullaste allvar att mina 16-åriga fotbollsgrabbar ska ta mamma (ja, pappa känns ju lite som en utopi) i handen och traska till biblioteket? Jag är tvek, som man säger.
En av bibliotekets stora styrkor genom tiderna har varit dess förmåga att anpassa sig. Det måste vi fortsätta med. Frågan är väl bara var gränsen går för denna anpassning, vilket också Nina Frid frågar sig i en utmärkt krönika. När upphör egentligen biblioteket att vara ett bibliotek? Jag menar, om målet bara vore att få folk till bibblan finns det ju massor av saker vi kan göra. Vi kan ta inträde, hålla öppet halva natten, servera alkohol och spela hög populärmusik över ett stort dansgolv. Det skulle krylla av 18-åringar! Men vänta lite nu, då är vi ju en nattklubb. Jag menar, Bishop’s Arms har ju också en massa böcker, men inte fan är det ett bibliotek! Inte ens ett publiotek.
Utbudet av underhållning – är det i den kategorin läsningen ingår? – i dagens samhälle är enormt och ärligt talat: varför ska någon (ungdom) besöka biblioteket när de istället kan spela tv-spel, gå på bio, hänga på stan, spela fotboll, kolla på tv, jaga tejer/killar och så vidare? VARFÖR? Den frågan tror jag att vi behöver ställa oss ibland. Och om jag får gissa tror jag att svaret finns där ute, någonstans mellan den hyssjande tanten och nattklubben.
Sköt om er! Och trevlig helg!
Till sist…
… kan jag, när vi ändå är inne på tanter, rekommendera Anna Erikssons bok Äntligen Tant! Jag skrattade, trots att jag bara är gubbe.
… vill jag påpeka att Sätra bibliotek är öppet igen. Hallelulja!
… vill jag, trots detta, säga: Thank god it’s friday! Vem vet, kanske går till Bishop’s och “läser” lite.
Är inte den stora myten (omhuldad av folkbibliotekarier) just den att “folk”. särskilt ungdomar, skulle tycka att vi är hyschande och tråkigare än andra yrkegrupper? Till exempel lärare,präster,jurister, akademiker …?
Aldrig har jag hört någon – som inte är bibliotekarie – hävda detta. Jag tror inte det finns någon annan yrkesgrupp som är så upptagen av sitt eget utseende. Uppriktigt sagt tror jag att det folk, även ungdomar, vill ha av vår yrkeskår är bibliotekarier som är trevliga, läser böcker, ser filmer och är kunniga, lyssnande, modiga och diskussionslystna.
Vilket kön bibliotekarien har och hur många tatueringar hen har –
who cares?
Tack för en intressant kommentar!
Fast nästan alla bibliotekarier som jag har träffat är just trevliga, kunniga, läser väldigt mycket, ser på filmer och är lyssnande (hur det är med modet och diskussionslystnaden vet jag inte riktigt). Ändå väljer många bort oss. Ändå läser folk allt mindre. Ändå läggs bibliotek efter bibliotek ner. Varför? Det måste finnas någonting annat som gör att folk dissar oss. Och det måste finnas i vår verksamhet. Jag tror inte att man kan skylla på folk för att de inte går till bibblan. Uppenbarligen är vi inte är intressanta nog. Många av mina vänner och många av mina fotbollsspelande grabbar går nästan aldrig till biblioteket. Det är viktigt att vi frågar oss varför.
Sen ska vi såklart passa oss för att bara ta upp negativa saker. Risken finns för att det blir en självuppfyllande profetia. När det gäller kön och allmänt utseende tror jag att det är viktigt att biblioteket, precis som andra offentliga institutioner, värnar om mångfald. Vill vi att alla ska komma till oss bör vi skapa en miljö där alla känner sig välkomna.
Attans vad bra, allvarliga, inspirerande och roliga saker du skrivit mitt under bästa och mest nedkopplade semestertid..!
Hur jag än försöker formulera en kommentar till detta inlägg så blir det på ngt vis fel. För självklart vill jag att alla ska hitta till biblioteket, att det ska tala till alla. Men så ibland blir jag så trött på navelskådandet vi lätt ägnar oss åt, det blir rätt (förlåt jag kan inte låta bli) osexigt. Däremot gärna omvärldsbevakning och framtidstänkande. Men om vi som på något sätt utåt representerar verksamheten inte egentligen kan stå för att biblioteket verkligen är coolt så som det är här och nu med skylthyllor, lästips och glasögonormar, hur kan vi då förvänta oss att någon annan ska tycka det?
Tänker på det du skrivit om litteratur, hur lite den är med i utbildningarna, hur lite lästid vi har. Tänker på hur mycket vi (=biblioteksfolk i Gävle) under senaste åren pratat om hur vi ska visa fram det “okända” biblioteket, d v s biblioteket som något mer än en plats för böcker (oavsett form). Samtidigt tror jag att många faktiskt vill ha biblioteket med böckerna, vill ha de initierade och väl valda boktipsen, inspirationen. Där tror jag vår stora styrka finns och att det är ngt vi ska vårda och utveckla och profilera – gärna tillsammans med föreningar, skola, arbetsplatser etc. Tänker på hur i samband med undersökningar som görs då och då unga svarar att de vill att biblioteket ska vara en lugn plats (inte en klättervägg eller dylikt). På hur gärna vi anstränger oss för att vara något annat och kanske skjuter över mål.
Säkert har jag sagt emot mig själv här. Men jag tror jag vet vad jag menar.
Ses på pizzerian ;)
Hehe tack Sara! Jag antar att jag har inspirerats av årets bibliotekarie!
Jag kan också bli trött på navelskådandet, fast samtidigt gillar jag det lite grann. Förlåt. Kanske beror det på att jag tidigare haft yrken som inte kräver någon tankeverksamhet alls. Det var ett fint jobb på andra sätt, men reflektion och eftertanke? Nada. Därför uppskattar jag att ha ett mer intellektuellt stimulerande yrke, där kollegorna är passionerade och ofta genuint intresserade av sin bransch.
Jag vet inte om coolt är rätt ord. Jag försöker bara fiska efter vad som gör att vi tappar just vissa grupper. Det frustrerar mig ibland. Fast å andra sidan var inte jag heller på biblioteket särskilt ofta i min ungdom. Jag kompenserar det nu. Vi kanske borde bry oss mindre och bli mer stolta över det vi är.
Vi får akta oss för att ta anpassningen för långt. Vi vill ju fortfarande vara ett bibliotek. Dock tror jag att vi har lite mer att göra. Tiderna förändras. Till exempel förändras idrotten, där jag har ena benet. Mina 16-åriga ungdomar tränar fyra gånger i veckan plus en match. Så mycket organiserad idrott fanns det inte förr. När ungdomarna i princip har sitt andra hem på idrottsarenan hinner dom inte ens till bibblan. Ändå gör vi inget och tror att dom ska komma. Naivt.
Så jag vet inte. Anpassning men inte till vilket pris som helst. Kanske röra på oss lite mer. Kanske finnas på lite andra ställen ibland. Men ändå ska man ju kunna komma in på bibblan och hitta en avspänd och gärna tyst miljö. Där man faktiskt kan läsa. Nåja, vi hörs Sara!