Profilbild
2013-08-02

Att döma av reaktionerna på min ligga-text väcker bilden av bibliotekarien/biblioteket starka känslor. Och jag tycker kanske inte, min något tillspetsade ligga-rubrik till trots, att vi ska snöa in alltför mycket på själva sexighetsbiten när vi diskuterar detta. Att diskussionen behövs är jag däremot övertygad om. Vilken bild har allmänheten av oss? Vilken bild förmedlar vi av oss själva och vår arbetsplats? Vilken bild vill vi förmedla?

 

Om vi inte redan söker svaren på dessa frågor är det nog hög tid att börja. Jag är rätt säker på att bilden av bibblan får många människor att besöka oss, men jag tror tyvärr att den även verkar omvänt. Den skrämmer bort folk, speciellt ungdomar. Där är bilden av bibliotekarien som en hyssjande, sträng tant levande (en förklaring kan ju vara att det faktiskt arbetar många tanter på biblioteken, även om de inte brukar vara speciellt stränga) och den smittar av sig på biblioteket, alldeles oavsett hur bra böcker, filmer eller tv-spel vi erbjuder. För många ungdomar är helt enkelt bibblan inte tillräckligt cool; ett ord som jag inte kan definiera, men som jag ändå tror innehåller mycket av det som saknas på biblioteken för att fler ungdomar ska lockas dit.

I Sätra har jag försökt råda bot på coolhetsbristen med hjälp av klistermärken med texten: ”The library is cool. check it out!”. Effekten? Högst oklar. Nackdelen med klistermärken är ju att dess budskap kan kännas, ja just det: påklistrat. Och även om jag själv tycker att klistermärkena ÄR rätt coola, sätter mitt agerande fingret på en del av bibliotekens problem: många gånger är vi så medvetna om vår förmenta ocoolhet att vi försöker hävda motsatsen genom att vara ”coola”.

Coolt eller ocoolt? Det är frågan.

Coolt eller ocoolt? Det är frågan.

Nåja coola eller inte. Vi är naiva om vi tror att vi kan locka ungdomar till biblioteket genom att fronta lite fina bokomslag på en hylla. Därmed inte sagt att vi ska sluta med det. Jag tror bara inte att det räcker. Om det nu är ungdomar, och då helst de icke-läsande grabbar som aktivt väljer bort oss, vi vill ha på biblioteken kanske vi behöver anpassa oss i högre grad. Kanske till och med placera något av dessa bibliotek där ungdomarna faktiskt finns, på deras fritid alltså. Kanske på idrottsarenan, kanske i gallerian. Kanske INTE i skolan. Det har sina fördelar, absolut. Men att gå till bibblan på fritiden ska vara en lustfylld och positiv upplevelse, inte kännas som en kvarsittning.

För att komma åt bilden av oss själva behöver vi även fundera över vårt utseende. Kolla oss i spegeln, helt enkelt. Hur ser vi ut? Måste till exempel våra filialer vara huvudbibliotek i miniatyr? Finns det inte plats för nischade bibliotek i större utsträckning? Bibliotekens likriktning har såklart många fördelar, och mest fördelaktigt är det för oss som arbetar där och för den allmänhet som besöker oss med jämna mellanrum. Vi kan omärkligt glida mellan de olika biblioteken utan att det bekommer oss det minsta. Vi behöver aldrig oroa oss för utbudet, möblerna och personalen är ändå likadant. Ingenting överraskar.

Men om vår ambition är att även nå de grupper i samhället som aldrig besöker oss, måste vi kanske tänka om. Är våra ungdomar inte värda EGNA bibliotek? Eller tror vi på fullaste allvar att mina 16-åriga fotbollsgrabbar ska ta mamma (ja, pappa känns ju lite som en utopi) i handen och traska till biblioteket? Jag är tvek, som man säger.

En av bibliotekets stora styrkor genom tiderna har varit dess förmåga att anpassa sig. Det måste vi fortsätta med. Frågan är väl bara var gränsen går för denna anpassning, vilket också Nina Frid frågar sig i en utmärkt krönika. När upphör egentligen biblioteket att vara ett bibliotek? Jag menar, om målet bara vore att få folk till bibblan finns det ju massor av saker vi kan göra. Vi kan ta inträde, hålla öppet halva natten, servera alkohol och spela hög populärmusik över ett stort dansgolv. Det skulle krylla av 18-åringar! Men vänta lite nu, då är vi ju en nattklubb. Jag menar, Bishop’s Arms har ju också en massa böcker, men inte fan är det ett bibliotek! Inte ens ett publiotek.

Utbudet av underhållning – är det i den kategorin läsningen ingår? – i dagens samhälle är enormt och ärligt talat: varför ska någon (ungdom) besöka biblioteket när de istället kan spela tv-spel, gå på bio, hänga på stan, spela fotboll, kolla på tv, jaga tejer/killar och så vidare? VARFÖR? Den frågan tror jag att vi behöver ställa oss ibland. Och om jag får gissa tror jag att svaret finns där ute, någonstans mellan den hyssjande tanten och nattklubben.

Sköt om er! Och trevlig helg!

Till sist…

… kan jag, när vi ändå är inne på tanter, rekommendera Anna Erikssons bok Äntligen Tant! Jag skrattade, trots att jag bara är gubbe.

… vill jag påpeka att Sätra bibliotek är öppet igen. Hallelulja!

… vill jag, trots detta, säga: Thank god it’s friday! Vem vet, kanske går till Bishop’s och “läser” lite.