Tillbaka på bloggen igen vill jag börja med att tacka för alla fina kommentarer ni kommit med, speciellt efter mitt andra inlägg. Stort tack och fortsätt så!
Annars pratade vi om unga grabbars läsning. Vad är då problemet? Ett problem är såklart den skeva bild av manlighet, som utestänger många från läsning. Ett annat problem är bristen på förebilder. ”Pojkar läser bara om män också läser”, skriver Gunilla Molloy, och det stämmer nog rätt bra. Man brukar ju säga att intresset för böcker och läsning grundläggs i hemmet. Har man läsande föräldrar är chansen väldigt stor att man själv börjar läsa. Med andra ord: läser farsan läser grabben.
Jag tror också hårt på det här med familjen, utan att för den skull vara varken kristdemokrat eller mafioso. Jag tänker också mycket på min egen familj, på alla goda läsförebilder jag hade som ung, främst min läsgalna morsa och hennes lika läsgalna föräldrar. Jag tänker också på farsan, som hade en mer försiktig inställning till litteratur, men gärna berättade om både Fantomen, dödskallegrottan och hästen Hero när möjligheten gavs. Trots detta dröjde det ändå till gymnasiet innan min egen läsning tog fart. Varför?
Mitt svar är att jag, mitt bland alla dessa förebilder, saknade förebilder. Låt mig förklara genom att räkna upp kandidaterna igen:
Morsan: En fantastisk människa och en sann förebild i ordets alla bemärkelser. Men som ung var morsan en av de sista personerna i världen som jag ville förknippas med. Så jag distanserade mig och så tror jag att det är för många. Således: eftersom morsan läste gjorde jag INTE det.
Morfar och mormor: Återigen underbara människor – vila i frid båda två! – men också medlemmar av familjen Flinta. Det var inte bara mormors färgglada hårrullar på morgnarna som byggde upp en identifikationsmässig avgrund mellan mig och henne, redan generationsgapet var avgrund nog. Samma med morfar, fast minus hårrullarna då.
Farsan: Egentligen borde han nog inte ens vara en kandidat på listan (men jag gillar dig skarpt ändå farsan!). Han har gjort väldigt mycket för mig i livet, men det var knappast han som fick mig att läsa. När jag växte upp hade heller inte seriealbum samma sommarpratarstatus som idag. I min värld, på den tiden, var serier någonting för barn (en föreställning som för övrigt lever kvar än idag hos vissa), vilket i lässammanhang gjorde farsan till… ja, just det: ett förvuxet barn. Han får nöja sig med att ha smittat mig med sitt stora musikintresse. Det räcker bra det med.
Såhär: familjen är väldigt viktig, men den är inte allt. Med en läsgalen morsa var jag säkert predestinerad att bli en läsare så småningom. Men som ung hade jag behövt en, inte bättre, men en annan förebild, någon som jag lättare hade kunnat identifiera mig med. Gärna en man och varför inte farsan. Han hade nog den potentialen och absolut en viss coolhetsfaktor. Till exempel tyckte jag, i smyg förstås, att han var lite ball när han rockade loss till Captain Beefheart, Frank Zappa eller, ännu mer troligt, Roling Stones på helgmorgnarna. Hade han istället gått runt och citerat Shakespeare… ja, vem vet vad som hade hänt?
Och vem vet vad som hade hänt om Wu Tang Clan hade rappat: ”The library ain’t nothin’ to f-k with.” (svar: inte en jävel hade lyssnat såklart, men ni förstår poängen). Eller om Mr. Pink och de andra, i inledningsscenen av Tarantinos Reservoir Dogs, analyserat ”Främlingen” av Camus istället för Madonnas ”Like a virgin”.
Men allra bäst hade det ju varit om någon från idrottens värld hade ”kommit ut” som läsare. Om exempelvis Tomas Brolin hade gjort en Zlatan. För ingen kan ju ha undgått att märka vad som hände när Zlatan själv gjorde en Zlatan och släppte en självbiografi. Ibrakadabra! sa det bara och sedan var läsning plötsligt intressant för kids som tidigare inte ens kunde stava till ordet ”bok”.
Eller tänk, Maria och ni andra, om det hade funnits en Henrik Rydström, Kalmar FF:s gamla (han spelar ju inte alltid nu för tiden) stolta lagkapten, som gång på gång och i olika sammanhang visar hur STOR fotbollen faktiskt kan vara. Vem vet vad som hade hänt? Nåja, jag får återkomma till Rydström och allt annat senare.
Till sist…
- …är familjen (när det gäller läsning) väldigt viktig, men inte allt.
- …har jag antagligen morsan att tacka för att jag slutade som läsare, men knappast för att jag började.
- …behöver unga grabbar manliga förebilder. Det får gärna vara inom familjen, men vi kan inte lita på att det räcker. För en fotbollsspelare i Gefle IF kan det vara minst lika viktigt att Micke Dahlberg läser som att pappa gör det.
- …tror jag att GIF vinner mot Malmö på söndag. Bara en sån sak.