Profilbild
2013-07-22

Nyss hemkommen från Göteborg och Gothia cup, ett av ungdomsfotbollens allra största äventyr, kastar jag mig in i nästa stora personliga äventyr: som gästbloggare här på bokcirklar.se. Jag är fotbollstränare i Gefle IF och bibliotekarie på Sätra bibliotek, sportnörd och boknörd på samma gång alltså. Att jag nämner fotbollen och idrotten först beror helt enkelt på att den kom först i mitt liv, faktiskt långt före böcker och bibliotek. Jag var idrottsman långt innan jag var läsare och jag var definitivt fotbollstränare innan jag blev bibliotekarie.

Visst hade lärare och andra tvingat mig igenom en eller annan bok, men det var först i 16-17-årsåldern som George Orwell tog min litterära oskuld med klassikern 1984. Någon litterär ungdom hade jag aldrig. Jag har rätt vaga minnen av hur jag gick vidare från denna orwellska litterälskelse, vilka böcker jag fortsatte med och hur kärleken uppstod. Jag antar att det viktiga såhär i efterhand är att den hände.

Min första litterälskelse

Min första litterälskelse

Jag var, som sagt, ung och hade hunnit med att skaffa mig en massa mer eller mindre diffusa identiteter, som jag nervöst bollade med beroende på situation och sällskap. Jag var nog inte så värst trygg i någon av dem, men var det någonting som jag tidigt förlikade mig med var det min identitet som idrottsman. I den fanns mina vänner, min familj, min stadsdel, min vardag och mina helger. Där kände jag mig aldrig osäker för det var en otvetydig del av mig själv.

Böcker och läsning däremot var någonting som andra sysslade med, mest typ morsan och eventuellt något nördgäng i klassen, som babblade om J.R.R.-någonting och ägnade rasterna åt att rita orcher istället för att jaga tjejer eller spela fotboll. Jag tyckte att de var outsägligt töntiga och jag markerade mitt avstånd så gott jag kunde. Men djupt därinne fanns en lockelse och faktiskt en viss avundsjuka. För hur lite nördarna än visste om sport, och hur fantastiskt dåliga de än var på att utöva samma sport, kunde de saker som jag inte hade den blekaste aning om. Sakta men säkert började jag ana att de fick den kunskapen från böckernas värld. Och eftersom vi inte läste särskilt mycket i skolan kom jag fram till att allt det här snacket om orcher och annat märkligt måste komma från deras fritid. När jag spelade fotboll och ishockey låg alltså nördarna hemma och läste! Tanken var svindlande!

Att jag minns det här så väl beror på att en av dessa nördar, hur konstigt det än låter, också var en av mina bästa vänner. Vi hade följt varandra från dagistiden och jag kunde liksom inte rå för att vi var vänner, hur olika vi än var. Tillsammans gjorde vi revolution mot dagispersonalen och byggde en stark vänskap med hjälp av husets alla (jag menar verkligen ALLA) röda legobitar. Att han var en smart jävel blev tydligare ju längre tiden gick. Han kunde tidigt uttrycka sig som ingen annan jag kände, han lyssnade på musik som ingen annan jag kände och var helt enkelt som ingen annan jag kände.

Fastän vi bara bodde några stenkast från varandra var det som om en annan värld öppnade sig hemma hos honom. Jag tittade fascinerat på piratskeppen som han byggt i papier mache (vad f-n nu det var) tillsammans med sin morsa, glodde försiktigt men nyfiket på böckerna som stod uppställda på hans rum, lyssnade med ett gryende intresse på Telegram från en bombad by med Cornelis Vreeswijk (kunde det verkligen stämma att det här var samma snubbe som skrivit Brevet från kolonin och Hönan Agda?) och hånlog så respektfullt jag bara kunde åt hans idoga försök att spela instrument. Tänka sig, här umgicks jag med en människa som varken utövade idrott eller var beroende av en idrottslig identitet för att skapa sig en schysst tillvaro.

När han senare skaffade tuppkam, började snacka om Karl Marx och proletariatets diktatur försvann jag ur hans liv – inte av politiska skäl för det visste jag ingenting om – utan av ren och skär rädsla. Jag tog motsatt riktning, rakade av mig håret á la Tupac Shakur, skaffade alldeles för stora byxor och sjönk allt djupare in i hiphopens och idrottens förtrollade värld.

På den tiden märkte jag inte av något som helst idrottsintresse från hans sida. Det verkade snarare som att han såg ner på oss nyttiga idrottsidioter, som ägnade kvällarna åt att nicka bort både våra hjärnceller och vår dyrbara tid. Fast det gjorde inget för även jag såg ner på hans vilsna grabbgäng och deras, förvisso välartikulerade, men urlöjliga prat om revolution och samhällsförändring.

Att jag skulle sluta som bibliotekarie och gästbloggare på bokcirklar.se är därför lika osannolikt som att han idag är en passionerad fotbollssupporter, som följer sitt lag över hela landet. Våra liv ser såklart annorlunda ut nu, vi har skaffat oss nya identiteter och, tack och lov, övergett ytterligare några andra. Men den kärna av identitet som vi skapade under de där åren tror jag lever kvar i oss båda.

Sakta men säkert har vi lärt oss att det går alldeles utmärkt att kombinera idrott och kultur, nördighet och coolhet, fotboll och läsning och för egen del till och med Tupac och Cornelis. Tiden har lärt mig att så länge som identiteterna är äkta har människan verkligen plats för hur många som helst. Och om dessa identiteter kan vara så starka inom mig, borde de kunna verka sida vid sida och vara minst lika starka i vårt samhälle. Det är min fasta övertygelse och en vision som jag ägnar alltmer tid åt att försöka förverkliga.

Jag tänkte ägna en del av mitt bloggande här åt frågor som rör just idrott, läsning och identitetsskapande. Lite för att det känns kul och viktigt, men mest av allt för att det faktiskt är jag. Hoppas du vill hänga med!

Min nördkompis då? Ja, vi hänger inte längre med varandra, han och jag, men någonstans vill jag tro att vi faktiskt inspirerades av varandra. Jag vet att jag gjorde det i alla fall. Tack!

Hur blev ni själva läsare? Vem tog er litterära oskuld? Berätta gärna!