Profilbild
2013-07-23

-Är du BIBLIOTEKARIE!?

-Ja.

-Du skämtar?

-Nä, jag jobbar på Sätra bibliotek.

-SERIÖST!?

-Ja, jag lovar. Du får komma dit och låna böcker nån gång.

-Hahahahaha! Aldrig, jag hatar att läsa!

 

Just det här samtalet – hyfsat ordagrant – hände mig så sent som för några dagar sedan, men samma typ av samtal återkommer med jämna mellanrum i mitt liv. Scenen varierar men rolluppsättningen och dialogen är nästan alltid densamma. Det är jag, den fotbollstränande bibliotekarien, och så är det han, den unga idrottskillen. När samtalet börjar är han helt ovetande om mitt yrke och lever fortfarande tryggt efter den gamla filosofiska satslogik som lyder:

 

Om en person är man och fotbollstränare kan han inte arbeta på bibliotek.

Han är man och fotbollstränare.

Alltså kan han inte arbeta på bibliotek.

 

När jag väl berättar det oerhörda, att jag faktisk arbetar som bibliotekarie, rämnar därför delar av hans föreställningsvärld. Han kan liksom inte begripa hur det är möjligt. Det strider mot allt han har lärt sig: om män, om bibliotek, om böcker, om läsning och, inte minst, om fotboll. Att män är fotbollstränare fick han veta tidigt, det ingick så att säga i livets grundkurs. Att män läser böcker och arbetar som bibliotekarier fanns däremot inte ens med i kursplanen. Varför är det så? Varför är det år 2013 i det närmaste obegripligt för en ung kille att hans fotbollstränare arbetar som bibliotekarie? Varför är läsning så främmande för så många unga grabbar?

Personligen är jag, i likhet med Gunilla Molloy, övertygad om att mycket handlar om manlig identitet. Där ingår inte böcker och läsning, åtminstone inte läsning av skönlitteratur (jag har också en egen teori om att själva ordet “skönlitteratur” har en avskräckande effekt, men det är en annan diskussion). Givetvis läser många unga grabbar, de läser manualer till dataspel, de läser sportbilagan, de läser krigsböcker, biltidningar och en massa annat. Men de läser inte skönlitteratur och det tycks, om man tittar på olika undersökningar, påverka deras läsförståelse väldigt negativt.

Att läsa skönlitteratur är någonting feminint eller tjejigt och inte sällan lite gay, lite bögigt. Och är det någonting unga grabbar inte vill vara så är det feminin eller bög. Därför placerar de sin egen manlighet så långt bort från dessa båda som det går. Det spelar ingen roll hur många personer (som de egentligen inte har någonting emot) de måste såra och hur mycket av sin värdighet de måste offra i form av kvinnoförnedrande och homofoba svordomar; de är i alla fall män. Unga grabbars manlighet definieras alltså utifrån vad de INTE är. Enligt cartesiansk modell kan de stolt proklamera: Jag är varken läsare, kvinna eller bög. Alltså är jag man.

För idrottande grabbar är problemet tyvärr dubbelt så stort. För inte heller den idrottsliga identiteten innehåller särskilt mycket läsning. Såvida du inte har en bibliotekarie som tränare blir du en outcast om du kommer till fotbollsträningen med boktips istället för att prata om den senaste Champions League-matchen. Som ung grabb har du ingenting att vinna på att visa att du är en läsare, eller för den delen att du är duktig i skolan. Du blir i bästa fall en nörd, i värsta fall en nobody. Det är den hårda skolan, javisst, men absolut inte den bästa.

De idrottande grabbar som är goda läsare och studiebegåvningar – ja, det finns faktiskt en del – gömmer därför undan sina talanger, trots att det borde visas upp. Är du däremot duktig i idrott – speciellt fotboll eller ishockey – gör du allt för att visa det. Det ger status, kompisar och framförallt ger det tjejer. I hockeystaden där jag bor är få saker så åtråvärda som en redig elitserierumpa. En schysst bredsida ligger fortfarande några snäpp efter och långt borta i periferin, knappt synbar, finns de senaste läsglasögonen.

Om någon kunde bevisa att unga grabbars chanser hos det motsatta könet ökade i takt med läsförmågan är jag säker på att böcker skulle vara det trendigaste som finns. Men som utvecklingen ser ut nu lär det dröja innan läsningen toppar samhällets (och tjejernas) innelistor.

Så vad ska vi göra? Kanske har ni svaret därute? Kanske håller ni inte ens med mig. Nåja, jag återkommer med mina egna funderingar i nästa text.