-Är du BIBLIOTEKARIE!?
-Ja.
-Du skämtar?
-Nä, jag jobbar på Sätra bibliotek.
-SERIÖST!?
-Ja, jag lovar. Du får komma dit och låna böcker nån gång.
-Hahahahaha! Aldrig, jag hatar att läsa!
Just det här samtalet – hyfsat ordagrant – hände mig så sent som för några dagar sedan, men samma typ av samtal återkommer med jämna mellanrum i mitt liv. Scenen varierar men rolluppsättningen och dialogen är nästan alltid densamma. Det är jag, den fotbollstränande bibliotekarien, och så är det han, den unga idrottskillen. När samtalet börjar är han helt ovetande om mitt yrke och lever fortfarande tryggt efter den gamla filosofiska satslogik som lyder:
Om en person är man och fotbollstränare kan han inte arbeta på bibliotek.
Han är man och fotbollstränare.
Alltså kan han inte arbeta på bibliotek.
När jag väl berättar det oerhörda, att jag faktisk arbetar som bibliotekarie, rämnar därför delar av hans föreställningsvärld. Han kan liksom inte begripa hur det är möjligt. Det strider mot allt han har lärt sig: om män, om bibliotek, om böcker, om läsning och, inte minst, om fotboll. Att män är fotbollstränare fick han veta tidigt, det ingick så att säga i livets grundkurs. Att män läser böcker och arbetar som bibliotekarier fanns däremot inte ens med i kursplanen. Varför är det så? Varför är det år 2013 i det närmaste obegripligt för en ung kille att hans fotbollstränare arbetar som bibliotekarie? Varför är läsning så främmande för så många unga grabbar?
Personligen är jag, i likhet med Gunilla Molloy, övertygad om att mycket handlar om manlig identitet. Där ingår inte böcker och läsning, åtminstone inte läsning av skönlitteratur (jag har också en egen teori om att själva ordet “skönlitteratur” har en avskräckande effekt, men det är en annan diskussion). Givetvis läser många unga grabbar, de läser manualer till dataspel, de läser sportbilagan, de läser krigsböcker, biltidningar och en massa annat. Men de läser inte skönlitteratur och det tycks, om man tittar på olika undersökningar, påverka deras läsförståelse väldigt negativt.
Att läsa skönlitteratur är någonting feminint eller tjejigt och inte sällan lite gay, lite bögigt. Och är det någonting unga grabbar inte vill vara så är det feminin eller bög. Därför placerar de sin egen manlighet så långt bort från dessa båda som det går. Det spelar ingen roll hur många personer (som de egentligen inte har någonting emot) de måste såra och hur mycket av sin värdighet de måste offra i form av kvinnoförnedrande och homofoba svordomar; de är i alla fall män. Unga grabbars manlighet definieras alltså utifrån vad de INTE är. Enligt cartesiansk modell kan de stolt proklamera: Jag är varken läsare, kvinna eller bög. Alltså är jag man.
För idrottande grabbar är problemet tyvärr dubbelt så stort. För inte heller den idrottsliga identiteten innehåller särskilt mycket läsning. Såvida du inte har en bibliotekarie som tränare blir du en outcast om du kommer till fotbollsträningen med boktips istället för att prata om den senaste Champions League-matchen. Som ung grabb har du ingenting att vinna på att visa att du är en läsare, eller för den delen att du är duktig i skolan. Du blir i bästa fall en nörd, i värsta fall en nobody. Det är den hårda skolan, javisst, men absolut inte den bästa.
De idrottande grabbar som är goda läsare och studiebegåvningar – ja, det finns faktiskt en del – gömmer därför undan sina talanger, trots att det borde visas upp. Är du däremot duktig i idrott – speciellt fotboll eller ishockey – gör du allt för att visa det. Det ger status, kompisar och framförallt ger det tjejer. I hockeystaden där jag bor är få saker så åtråvärda som en redig elitserierumpa. En schysst bredsida ligger fortfarande några snäpp efter och långt borta i periferin, knappt synbar, finns de senaste läsglasögonen.
Om någon kunde bevisa att unga grabbars chanser hos det motsatta könet ökade i takt med läsförmågan är jag säker på att böcker skulle vara det trendigaste som finns. Men som utvecklingen ser ut nu lär det dröja innan läsningen toppar samhällets (och tjejernas) innelistor.
Så vad ska vi göra? Kanske har ni svaret därute? Kanske håller ni inte ens med mig. Nåja, jag återkommer med mina egna funderingar i nästa text.
Hilsen fra Norge. Kanskje dette kan være av interesse?
http://foreningenles.no/fotball
Helt fantastiskt! måste jag säga. Tack för tipset! Kände inte till just det exemplet. Däremot finns det andra goda exempel och jag tänkte försöka ta upp något/några framöver.
Förförande läsning? Hm, jag vet inte. Men det är väl ganska osexigt att ha noll koll på allt det böcker står för: fantasi, empati, insikt, språk, allmänbildning. Man märker ganska snart vilka människor man träffar som läser böcker…de har just detta. Vad tror du?
Hos dig och mig och många vuxna är det säkert väldigt osexigt, det du räknar upp. Men jag tror att ungdomarnas värld skiljer sig en del. Där kommer inte god litteraturkännedom högst upp på listan. Jag generaliserar ju ganska hårt också. Det finns det såklart massor av exempel på motsatsen, bara i Sätra träffar jag en massa fantastiska ungdomar. Men personligen håller jag med dig: det finns hur många uppsidor som helst hos läsande personer!
Jag kan säga att just den scenen kommer upp väldigt ofta för mig fast annorlunda. Jag är inte så intresserad av fotboll tyvärr. Men jag känner igen problemet. Jag förstår precis vad du menar och tror att det kan vara en av orsakerna att jag faktiskt läst till bibliotekarie. Jag har inte svaret, men kanske ger åren mig det. Jag hoppas det i alla fall. Intressant är det i alla fall. :)
Kul att du känner igen dig, fast från ett annat håll då. Är du också bibliotekarie? Kör hårt! Det kan behövas.
Hej,
Det bästa vi kan göra är att sluta “Pekpinna” så att säga. Det råder en väldigt bestämd uppfattning om vad läsning är bland en del bibliotekarier och även pedagoger. På min sons skola får barnen inte ha en faktabok som bänkbok, de ska kläsa “riktiga”böcker, punkt. Med “riktiga” böcker avses skönlitteratur. Det råder ett stort fotbollsintresse på skolan, vilket ju innebär att barnen inte får läsa en biografi om Zlatan t ex, eftersom dessa böcker klassas som faktalitteratur.
Bibliotyekarieyrket är nog tyvärr fortfarande stämplatsom ett lågbetalt kvinnoyrke. Stereotypen för en bibliotekarie är nog i mångas ögon kvinna, mossig, sträng.
Håller med dig om att pekpinnandet är förödande många gånger. Bibliotekarierna (och kanske pedagogerna) har ju ägnar lång, lång tid åt att bygga upp en värld där de vet bäst. Konstiga klassifikationssystem och strikta genre- och åldersbestämningar på böcker. Så på ett sätt bygger systemet på våra “pekpinnar” och vissa blir liksom stötta om det här systemet rubbas. Så visst lever pekpinnarna kvar, även om jag tror att det blivit bättre. Min egen grundinställning är också att all läsning är bra läsning. Det gäller att väcka läslusten! Trots det tycker jag inte att vi ska glömma bort skönlitteraturen, berättelserna. Det vore ett misstag. Vi får bara göra lite bättre reklam.
Just “pekpinnandet” anser jag vara boven i dramat. Ett barns läslust grundas tidigt, redan vid förskoleåldern. Att tala om för ett litet barn att han eller hon inte får läsa en viss bok är att mycket effektivt döda läslusten, anser jag.
Du har en viktig uppgift. Kanske ta hjälp av Henke Rydströms, Kalmar FF, erfarenheter?
http://www.lararnasnyheter.se/alfa/2012/06/11/portratt-henrik-rydstrom
Rydström ja! Han gillar jag mycket och är redan påtänkt för någon av mina texter. En utmärkt förebild!
Är lite inne på samma spår som Malotta. Tänker på hur lätt det är att tänka i nyttoaspekter kring litteratur, men att det är svårare att prata om och sätta ord på vad läsningen faktiskt gör med mig som människa. Vad som händer i mig när jag läser. Vad som får mig och andra läsare att ägna faktiskt timmar i sträck åt att läsa. Det där som icke-läsarna går miste om, vid sidan av att läsförståelse mm minskar.
Tänker också på hur man kan fånga upp de som missade läståget i unga år, hur vi på biblioteken skapar rum för och blir angelägna de vuxna ovana läsarna. Eller för att vända på det. För en en gång bollrädd flicka är det svårt att komma ut på plan som vuxen. (Även om jag idag är helt övertygad om att jag skulle vara en perfekt anfallsspelare.) Ungefär så…
Alltid lika klok Sara! Det där vad läsningen gör med oss osv, den känslan tror jag att du skulle vara en alldeles utmärkt förmedlare av. Tror också att du skulle vara en rätt vass forward!
Kan dessvärre bara hålla med och har inga svar. Som punkrockare och idrottskille i ungdomen så var min förälskelse i böckernas värld inget jag skyltade med i de sällskapen.
BTW: “filosofiska satslogik”. Underbart uttryck.
Vad roligt att du hör av dig, men tråkigt att du känner dig tvungen att hålla med. Som tur är har du och jag och alla andra män möjligheten att ändra på den här skeva mansbilden. Gör vi litegrann, då och då, blir förändringen väldigt stor på sikt!
BTW: tack!