Går du och bär på en historia men är osäker på om någon skulle vilja höra den? Strunta i det. Fråga dig själv istället om du har lust att berätta en historia och om du är frustrerad över att den finns i ditt huvud och inte på papper. Om svaret på dessa frågor är ja, tag då din dator och sätt igång.
Men hur kommer man igång? Ska man skriva ett noggrant synopsis där allting i detalj är planerat och sen sätta sig? Eller ska man börja med ett tomt papper, en penna och låta inspirationen komma smygande? Det finns många bra varianter. Lyssna på hur andra har gjort och följ sen din egen magkänsla.
I mitt fall visste jag vad grundidén var: en läkare och hans familjehistoria som skulle gå långt tillbaka, flera generationer, en gåta med medicinsk anknytning och ett högt tempo. Jag relaterade mer till filmer än böcker när jag såg scenerna framför mig.
När jag ser en film är oftast alla sinnen påkopplade och jag älskar den där genomgripande känslan av att leva mig in i en spännande actionfilm, när handsvetten gör sig påmind, pulsen går upp, man blir illa till mods över ett öde, en livshistoria. Därför visste jag i maggropen att jag ville skriva en actionbok.
Mycket mer än så var det inte. Karaktärerna fick växa fram, träda in där det behövdes och utvecklas efter hand. Har jag gjort annorlunda med min andra bok? Egentligen inte. Historien till uppföljaren hade jag redan i huvudet när jag avslutade ettan.
Men nästa gång skulle jag vilja göra lite annorlunda. Jag längtar efter att göra som Elisabeth George beskriver i sin ”Skriv på” – att riktigt grotta ner sig i förberedelserna, att göra ordentlig research. Jag tror nämligen det blir bättre då. Jag tror att de bästa historierna är skriva av författare som, på pappret eller i huvudet, i detalj vet allt om sina karaktärer. Elisabeth George skriver ner tjugo sidor om varje karaktär innan hon ens börjar skriva på romanen. Hon bestämmer hur varje person ska reagera i varje moment, deras egenheter, brister, familjekonstellationer. Varför blir det bättre då? Därför det blir mer naturligt. Ju mer som finns i bakgrunden, outtalat men som gestaltas i hur karaktären agerar eller pratar, desto bättre flyt och trovärdighet blir det.
Anledningen till att jag själv inte tidigare jobbat så här är på grund av tidspress, eller snarare tidsbrist. Samtidigt har jag haft ett otroligt starkt behov av att få ner mina berättelser på papper. Men det som händer är att jag fått skriva om, skriva om, ta bort hundratals sidor, skriva om igen och … ja, det har tagit mycket (onödig) tid att efterbearbeta texterna. Jag tror, eller känner mig övertygad om, att jag hade kunnat nå ett bättre, och snabbare, resultat om jag hade gjort ett bättre förarbete.
Så mitt helt egna råd är: Ta dig tid, gör research, skriv bakgrundshistorier om dina karaktärer.
Sen laddar du kaffebryggaren och skriver din första, slagkraftiga, inledningsfras.