Är det en mänsklig rättighet att bli bästsäljande författare? Nej. Men att berätta en historia kräver bara en enda lyssnare och att berätta historier har alltid varit ett mänskligt behov. Att ha en stor åhörar- eller läsekrets har dock varit några få förunnat.
Fram tills nu.
Tack vare tekniken kan man idag skapa en bok för väldigt låga kostnader, utan att tumma på kvaliteten. Och tack vare internet, sociala medier, nättidskrifter kan du sprida dina böcker utan att skövla regnskogen.
Så ja, det är en mänsklig rättighet att skriva böcker:)
I grundskolan och gymnasiet gick jag i musikskola. Jag spelade gitarr och tänkte mig en karriär som musiker. Men hur mycket jag än övade och hur många band jag än startade så lossnade det aldrig. Kanske för att jag inte hade den rätta talangen. Kanske för att jag inte hade rätta sittfläsket. Eller tillräcklig uthållighet för att öva så mycket som man måste för att bli bra.
I samband med några perioder av grava personlighetsdubier i tjugoårsåldern började jag skriva poesi. Det var en blandning av dagboksskrivande och introspektion och jag märkte att det gav stor tillfredsställelse. Orden som lyste på pappret talade till mig och lugnade mitt hetsiga sinne. Dessutom märkte jag att jag hade, i alla fall en viss, talang för att måla upp levande bilder med mina ord. Det var i alla fall vad en kursledare på en kvällskurs i lyrik sade. Jag skickade in mina dikter till förlagen som svarade att det fanns ”starka bilder” men att de inte avsåg att ge ut dem.
Jag försökte igen, men blev ånyo refuserad. Avslog det mig från att fortsätta skriva? Egentligen inte. Jag blev peppad, motiverad att skriva bättre, skarpare och att läsa mer. Jag insåg att man måste kolla in vad de stora författarna har gjort för att lyckas.
Livet tog andra vägar. Jag blev läkare, jobbade för Läkare Utan Gränser i Afrika.
Jag fortsatte skriva, mail från fältet, brev till vänner. Lite poesi, några andra små alster. Samtidigt kändes det som om jag tassade runt, blundade för något jag inte vågade ta tag i: att skriva prosa.
En roman.
Så en dag när jag satt på landet och min ettåriga dotter sov sina dagliga två timmar vid lunch satte jag mig till slut. Jag krafsade ner ett synopsis på en timme och tog sen upp datorn. Under fyra månaders tid skrev jag varje dag, två timmar, mellan 5-10 sidor och redigerade på kvällen. Jag fick ihop över 500 sidor utan att anstränga mig. Tvärtom. Det var som om jag hade hållit igen under alla år och nu äntligen öppnat kranen. Det var ett fritt flöde utan stopp.
För ett år sen bestämde jag mig för att komma ut ur garderoben och släppa min thriller, Turkanarapporten. Till en början ångest, skräck och allmänt rus. Men jag har inte ångrat mig, tvärtom. Med blodad tand har jag skrivit en uppföljare och påbörjat några andra skrivprojekt.
Kanske är det för att jag har passerat 40, jag vet inte, men en sak är säker, jag behöver inte titta tillbaka på mitt liv när jag är 80 och undra varför jag inte vågade skriva den där romanen.
Tack Christian, intressant att få läsa om din “brokiga” väg till skrivandet och dina erfarenheter av författandet och bokbranschen. Just detta, att att det handlar om att bestämma sig, våga tro på sig själv och sätta sig ner och skriva den där romanen, är det många författare som återger på liknande sätt…
Jag tror att detta ämne, skrivande, driften/behovet av att skriva, publiceringsprocessen osv intresserar många läsare. Och självklart är det en mänsklig rättighet att skriva böcker, att skriva och uttrycka sig överhuvud taget…
Dina mail och brev från läkararbetet i Afrika låter onekligen intressant, och säkert har du material till en reportagebok eller liknande även där? :-) Och förstås har du använt flera av dina erfarenheter från fältet i din debut, Turkanarapporten…
Mvh Hanna
Hej Hanna
Kul att du uppskattar.
Reportagebok, lustigt att du säger…min mailkorrespondens från Burundi skrev jag ihop till en sammanhängande story. Skickade till förlagen som inte tyckte det höll. Men tryckte upp 60 ex på dåtidens (typ 2005) print-on-demand. Ganska mycket mer trixigt då än nu. Men blev en ganska så charmig liten bok. Min första.
Hej!
Jadu, varför ska man skriva över huvud taget? Du svarar inte direkt på din fråga, men ger ändå bra svar. Jag gillar bilden av att öppna kranen och låta all ackumulerad text flöda fram. Det känns bra mycket mer intressant än att pressa fram några droppar för sakens skull. Jag tror att tankar mår bra att komma ut på papper, men att de gärna får ligga och mogna lite någonstans i kroppen i väntan på rätt omständigheter.
Men handlar det om självförverkligande? I vilken grad? Och kan man känna sig lika tillfreds trots att man inte kommer ut på ett känt förlag?
hej wilgot
klart det handlar om självförverkligande på ett sätt. Det där med att känna sig tillfreds. Ärligt så har jag i fem år haft som ett enda mål för ögonen: att få förlagskontrakt. Helt besatt. David mot Goliat-känsla. Men något har släppt sen jag gav ut på eget förlag. Det känns inte lika viktigt att bli antagen. Kanske för att det idag är så lätt att nå ut på egen hand. Kanske i mitt fall för att det gått så bra. Vet ärligt talat inte om jag hade sålt så himla många fler böcker på ett förlag, i alla fall inte på ett mindre förlag.
Hm, spännande att höra dina tankar. När man väl känner sig färdig med sin bok, måste det väl kännas väldigt tråkigt att inte få sprida den till läsare! Ska följa dina inlägg.