Jag får ofta frågan om musiken i mina böcker. I Snart är jag borta är spelar den en ganska stor och tydlig roll. Likt en tredje huvudperson löper låttexterna över sidorna samtidigt som den flyter in i Maja eller Linas skallen. Där ligger citaten från texterna utmejslade som för att förtydliga vad som rör dig inuti personerna. Vilka låtar som är utvalda och vilka delar är ingen slump, snarare tvärtom.
Däremot är det inget som jag har suttit och tänkt ut så där överdrivet noga. Snarare var det dessa låtar som dök upp i min hjärna samtidigt som jag skrev ett visst stycke. För det här med att skriva handlar för mig om att beskriva det jag ser framför mig i mitt huvud. Jag berättar om träbordet med brännmärken, om löven på träden och om hur doften av saltvatten letar sig in i den uppvärmda sommarheta storstadsluften.
Och i allt det där finns också musiken som personerna i mina böcker lyssnar på. Maja i Snart är jag borta är den stora musikslukaren som använder sina idolers musik som verklighetsflykt, men hon speglar sig också i musiklyrikens texter för att hantera sina känslor.
I berättelsen om Maja och Lina var musiken en självklar del eftersom de båda har ett stort musikintresse och lever i en subkultur där musiken har en framträdande roll. Där blir musiken en del av gestalningen för att väva in personerna och historien i ett sammanhang.
I Kurt Cobain finns inte mer används musiken på ett lite annat sätt. I den är det få renodlade citat. Istället får musiken rama in tiden och får (föhoppningsvis) läsaren att slungas tillbaka till 90-talet med hjälp av bandnamn som nämns och vinylskivor som snurrar. Men också i form av spelningar och en klubbkultur som präglades av gitarrmangel och många småband på turné i minibussar. Än mer än idag. Och om man själv inte var med på den tiden bäddas man in en stämning och en tidsanda som är viktig för att förstå karaktärerna, deras liv och vad de tampas med.
I den boken spelar givetvis grungen och hela indievågen en enormt viktig roll. Precis som en skildring över sena 70-talet kanske hade kunnat präglas av punkens framväxt, eller hur en bok om unga på 60-talet kanske hade kryddats med Beatles och Rolling stones.
Det roliga med att använda sig av musiken som en slags tidsmaskin är att med musiken följer även en viss typ av kläder och frisyrer med. Men även Tv-serier, filmer och annan populärkultur som satte sin prägel på tidsandan.
Alex i Kurt Cobain finns inte mer har ju Nirvanas Kurt Cobain som en av sina allra största förebilder och idoler. Han är djupt fascinerad av musiken redan från början, men efter Kurt Cobains självmord blir Nirvana och deras frontfigur lite av en fixering för Alex. Detta också i takt med att han sugs allt djupare ner i tungsinthet och tampas med mörka tankar.
Sammanfattningsvis har jag egentligen aldrig haft som mål att låta musiken ta plats i mina böcker. Snarare har det varit så att musiken har tagit en stor plats i livet hos dem jag har berättat om.
Nästa gång kanske det inte blir fullt lika viktigt. Kanske skriver jag om fotboll. Eller nåt. Vi får väl se.