Thor Heyerdahl tog sig till slut iland och fick dansa sin kära hula-hula under de polynesiska palmkronorna. Reseskildringen tog därmed slut och jag fann vid återställandet Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” i samma hylla. Passade, inte sant?

Jag halar nu gästbloggseglet för denna gång och lägger om kursen. Med Carsten Jensen i näven ska jag nu luta mig tillbaka och njuta av den härliga vårvinden. Tidigare flaggade jag för ett inlägg om det romantiska läsandet, kanske är det just detta jag då hade i åtanke: det där själfulla och världsfrånvända, hängivna och lite märkvärdiga. Som när det första semesterdagen drabbar med sin stiltje och endast hängmattan hägrar i den sköna skuggan. Arbete och stress är borta med vinden och kvar dröjer endast doften av vildkaprifol och rabarberpaj. En ljuvlig bok förser den slitna själen med renaste syre. Dagen har en endaste önskan: att sträcka ut sig i solen så länge som möjligt.

Precis så där är det bara i fantasins romantiska skimmer, tillrättalagt av drömmandets fingerfärdighet. När längtans fönster slår igen med en suck gör sig verklighetens smutsiga rutor sig åter påminda. Men det är vackert med de söta tankarna om rofull och njutbar tid och läsning. I för stor mängd smakar det söta beskt, men som små glimtar gör de susen. Särskilt när den unga våren behöver ett resmål. Sommaren, livet. Frihet, eftertanke. Rekreation, förnyelse. Värme, svalka.

Nu måste jag sluta, annars går jag förlorad bland alltför vackra ord.

Wilgot