Idag spelade jag och mina bibliotekariekollegor Patrik Schylström och Alice Thorburn in andra avsnittet av vår nystartade “bibliotekspodd” Solen. Alltså: vi spelar in (rakt upp och ner) mellan en halvtimmes och fyrtiofem minuters prat. Om böcker, litteratur, bibliotek, data-spel och tv-serier. Bland annat. Varje avsnitt består av två delar: först en liten tipsrunda, därefter ett tema. I första avsnittet pratade vi om litterära genrer. Vilka genrer gillar vi, vilka läser vi. Någon genre vi aldrig läser? Några vi skulle vilja läsa men aldrig riktigt tycks få tid för? I dagens avsnitt pratade vi om fantasy: vad gillar vi och vad gillar vi inte med fantasy. Vad är fantasy? Fantasyfavoriter och fantasytrötthet Och så vidare.

Att göra detta: spela in sin egen röst, sitt eget prat och sedan publicera det för allmänheten (om än så liten) känns roligt och lite läskigt. Vad var det jag sa egentligen?, är lätt att tänka efteråt. I en jämförelse med att skriva känns det som att man tappar kontrollen (har alldeles säkert mycket med vana att göra). När man skriver, bloggar exempelvis, kan man gå tillbaka och skriva om, ta bort upprepningar och ändra formuleringar. Att “podda” känns i jämförelse mycket mer avslöjande. Vartenda humm och varenda liten tystnad finns kvar. Och sen bara att vänja sig vid att höra sin egen röst tar nog lite tid…

Vad man vinner är förstås den spontanitet som både liveinspelningen och samtalsformen skapar. Tankarna och orden flyger lite var dom vill, på många sätt väldigt svårt att styra. Man kan omöjligt veta riktigt var man ska landa. Detta skapar en viss spänning. I alla fall för oss som spelar in, förhoppningsvis för någon lyssnare.