Läsvänner! Boksurfare! Ordvrängare!

Åren smyger sin väg och lämnar oss i kvar med minnen. För fem år sedan blev jag av en slump en av alla läsvänner på bokcirklar.se. Jag skulle hjälpa min mor att bli medlem, men det slutade med att jag själv gick med istället. Sedan dess har läsvänner kommit och gått, sidan utvecklats och redaktionen förändrats. Jag har hängt med, hållit mig kvar. Troget och enträget. Här förenas naturligt läsandet med skrivandet. Det passar mig fint. Nu har jag fått förtroendet att även synas på gästbloggen. Gäst vid sitt eget bord, så att säga. Det ska jag försöka förvalta på bästa sätt, unna mig och er lite vardagslyx med vikta servetter och en väl uttänkt meny. Under två veckor kommer jag att berätta mer om såväl mitt läsande som skrivande och hur de hänger ihop, om kultur i allmänhet och böcker i synnerhet. Men jag ska börja med att presentera mig. Så närmar vi oss raskt detta inläggs tema: identitet.

Jag heter inte Wilgot. Det är en kort och kärnfull presentation. Bättre blir det inte, men jag ska försöka förklara mig. Det är svårt. Jag har redan försökt, skrev en lång text om konstnärliga ambitioner, renhet och drömmar om total frihet utan förutfattade meningar. Men det liknade till slut mest pretentiöst pladder och uppblåsta dagdrömmar. Jag strök allt, lät de digitala ettorna och nollorna skingras i cyberrymden. Kvar sitter jag med mig själv, en pseudonym och ett stillat kontrollbehov.

Allt bygger på en fascination och en nyfikenhet på hur saker och ting hänger samman. Jag är intresserad av hur pseudonymer skapas, används och upplöses. Vad vore jag om jag inte hade skapat Wilgot? Kanske hade jag nått ut till fler, delat med mig av mina ord och tankar till människor som jag känner i det verkliga livet. Men det är inte min intention. Vi är många som använder alias, pseudonymer, smeknamn och anonyma användarnamn på nätet. Varje person har sin egen anledning. Visst har vi alltsedan facebooks inträde börjat använda oss av våra riktiga namn i större utsträckning och förmodligen kommer vi i framtiden äga verifierbara nätidentiteter som gör det möjligt för oss att uträtta allt fler ärenden över nätet. Men jag tror att det alltid kommer finnas en längtan att få skapa och rå om bilden av sig själv på det sätt som pseudonymer möjliggör.

Nåväl, nog om pseudonymer. Likt en ful gubbe som lockar med söta karameller har jag nog uppmuntrat till alltför stor nyfikenhet på mig som person. Fel fokus. Oavsett under vilket namn jag jobbar, är jag en läsande och skrivande person, en av alla dessa människor som ständigt håller ögonen öppna och sinnena på spänn. Jag spankulerar och iakttar människor, kanske just dig eller vår vän Raskolnikov, och kan inte sluta att fascineras över hur verkligheten tangerar fiktionen.

Vi hörs snart igen. Då ska jag berätta om jakten på det ultimata latinska citatet. Om jag inte blir distraherad av någon twitterstorm, fastnar i en bok eller får en spännande fråga som söker snabbt svar.

Hälsningar
Wilgot