Jag lovade att berätta om jakten på det perfekta latinska citatet. Om inget kom emellan, vilket det gjorde, förstås. Jag råkade av en slump få syn på Thor Heyerdahls bok Expedition Kon-Tiki i en bokhylla. En utgåva från 1952, förmodligen den första på svenska, i översättning av den ende svenske expeditionsdeltagaren Bengt Danielsson. Ett ganska passande möte med tanke på den bioaktuella norska filmen Kon-Tiki från 2012. Jag gjorde som vår tidigare mycket hängivna läsvän @kanel, nämligen att tillbringa lunchen över en bok. Enligt vad hon själv berättat, brukar hon endast läsa böcker under dagen, aldrig i sängen vid läggdags. Nåväl, kanels imponerande belästhet inspirerar än. Och Thor Heyerdahls reseberättelse är fascinerande. Jag återkommer till den.

Jag har en förkärlek till latinska citat. Det är något med den väldiga styrkan i några få välfunna ord. Men det kan bli lite för mycket ibland. Sissela Kyle förfasade sig i en sketch i vintras över det slitna carpe diems uppfordrande och tvingande karaktär. Jag håller med. Uttrycket har mist sin positiva klang. Men det finns så många andra tänkvärda citat, dock lite längre. Vad sägs om ”Nec possum tecum vivere, nec sine te”? Detta citat hade jag en lång tid nära till hands i min telefon, som om jag plötsligt skulle behöva bruka det i en akutsituation. ”Jag kan varken leva med eller utan dig”, fritt översatt. Olycklig kärlek i fickformat. Jag kan inte minnas att jag någonsin använde citatet, trots ångesten över den omöjliga kärleken. Orden känns otroligt starka och rymmer en hel roman, eller minst ett helt människoliv. Anteckna citatet, kanske kommer dess skönhet skänka kraft en svår dag!

Ett lite mindre känslofullt, men inte mindre tänkvärt citat är ”Qui scribit bis legit”. ”Hen som skriver, läser två gånger”. Ungefär. Jag har min egen tolkning av uttrycket. Min högstadielärare i svenska uppmanade oss elever att alltid läsa ”med pennan i hand”. Det är ett mycket bra råd. Genom att markera och anteckna en tanke som man sedan kan återkomma till, blir man mer aktiv i både läsandet och tänkandet. När man sedan formulerar sig i skrift, blir man tvungen att noga tänka igenom texten, vilket gör att man läser noggrannare och lägger märke till fler saker. Kanske är det därför idén bakom bokcirklar.se är så lysande. Att skriva om och diskutera böcker och läsande gör oss till bättre läsare. Jag lämnar dock åt någon annan att definiera en god läsare, det känns lite som debatten om god och dålig litteratur, en debatt som jag alltför många gånger gett mig in i utan lyckat resultat.

Nästa inlägg handlar kanske om den romantiska läsningen. Eller kanske om bokbloggare som saknar såväl självdistans som självinsikt. Om inte jorden går under först, förstås.

Si vis amari, ama

Wilgot