Många kvällar slutar med inspirerade och uppgivna samtal om kulturens plats i dagens samhälle. Pengar, visioner och konster drar sällan åt samma håll och sitter inte i samma båt. Det där med båten är dock kanske en styrka, det kan ibland vara nödvändigt med någon som står tryggt på torra land och övervakar äventyret till sjöss. Dessa samtal leder inte alltid till ett konkret mål, men är viktiga för att hålla tankarna och idéerna levande, och uppmärksamma oss på förändringar i den svåra kulturterrängen.
Thor Heyerdahl framstår i detta sammanhang som en fullständigt galen människa. Fullkomligt övertygad om sin teori om hur Polynesien skulle ha befolkats av sydamerikaner, drar han, utan tidigare praktiskt erfarenhet, ihop en expedition för att övertyga alla de som tvivlar på hans teori. De bygger en flotte och ger sig i väg, trots skräckslagna blickar och illavarslande kommentarer från erfarna sjöbjörnar och välmenande människor. Heyerdahl tycks dock vara alldeles trygg i sig själv. Han litar på att balsaträet kommer att bära honom över Stilla havet, precis som det skulle ha burit någon minst lika äventyrlig visionär långt över tusen år tidigare.
Idag ser världen annorlunda ut. Expeditioner av Heyerdahls typ är ovanliga. Att låta skicka iväg en bemannad farkost till planeten Mars vore kanske en någorlunda jämförbar liknelse. Men det finns många andra expeditioner att göra, lika viktiga och halsbrytande, men inte lika medialt tacksamma. Heyerdahl inspirerar till att våga tro på sin sak, lämna allt bakom sig och lita på hoppet. Det behövs fler sådana människor, och då menar jag i fredliga syften; det tycks finnas allt fler idioter som alltför lättvindigt offrar båda sina egna och så många fler människors liv för en blind och extremistisk tro. De fredliga visionärerna med höga mål och en fast beslutsamhet behövs alltmer.
När man bestämmer sig för att starta ett kulturprojekt, sätter man nästan på samma flotte som Thor Heyerdahl och hans lilla besättning. Utan att veta om det kommer att bära eller brista, om målet verkligen är möjligt att nå och med en budget som blint litar till ett lyckat genomförande. Sällan väntar ett stort pressuppbåd när projektet har rotts iland, eller ens om det havererar. Man får själv bekosta förlisningen och rädda det som räddas kan för att så småningom spika ihop en ny flotte, snickra ihop bidragsansökningar och hissa seglen igen. För ut på öppet hav måste vi, alltid.
Thor Heyerdahl skriver underhållande och med spänning. Jag känner mig som en nyfiken pojke. Det där lite naiva inför det okända kan ibland vara nödvändigt för att våga ge sig av. En alldeles för förnuftig och hemmakär människa ska inte syssla med kultur, då riskerar vi stå kvar på ruta ett. Eller rättare sagt: vi riskerar ingenting. Att syssla med kultur är att riskera väldigt mycket. Så att ge en applåd åt de som lyckas ta sig in till land och lyssna till vad de har att säga, är det allra minsta man kan göra. Alla vet att det på det ökända kulturhavet råder ömsom förbryllande stiltje, ömsom halsbrytande storm.
Wilgot
Vill också ge mig iväg ut på äventyr i världen när jag läser detta. Men på en flotte ut i Stilla havet låter inte så lockande… Kanske ett relativt miljösmart alternativ dock…?
Tack för ännu ett intressant inlägg! Gillar din jämförelse mellan halsbrytande expeditioner och vågade kulturprojekt…
Instämmer med Hanna. Och drar liknelser med de projekt som jag just nu deltar i och försöker drar runt. Tänker också tankar om bildning när jag läser ditt inlägg. Härligt när andras tankar = dina ger mig associationer åt alla möjliga håll, Främst blir jag dock sugen på att läsa mer om Kon-Tiki, tror att jag ska läsa lite för min tio åring om spännande expeditioner.
Det kan vara intressant att jämföra Thor Heyerdahl och Salomon August Andrée, som försökte flyga över Nordpolen i ballong och misslyckades. Per Olof Sundman skrev romanen Ingenjör Andees luftfärd. Han menar, att Andée för sent insåg, att expeditionen troligen skulle misslyckas. Han hade då redan gjort alla förberedelser, vidtalat de övriga expeditionsmedlemmarna och fått ekonomiska bidrag från företag och privatpersoner. Det hade varit en nesa att då tvingas erkänna, att han inte själv trodde på att expeditionen skulle lyckas. Istället höll han god min utåt och försäkrade att allt skulle gå bra.Det är en moralisk fråga. Han riskerade ju medvetet inte bara sitt eget utan också de övriga expeditionsmedlemmarnas liv.
Med Vänlig Hälsning
Husse
Intressant jämförelse, husse. Jag känner inte till hur många skildringar som finns från Kon-Tiki-expeditionen, men Thor Heyerdahl skriver med stor behärskning och kontroll. Han utlämnar många detaljer och uppenbara problem. Allt verkar vara lagom enkelt, oskyldigt och naturligt. På sätt och vis håller även Heyerdahl en viss min och fasad, väljer själv hur han vill berätta det hela. Hur hade Andrées berättelse sett ut om de hade kommit tillbaka levande?
Ingen vet ju vad som hade hänt om inte om hade varit. Kanske hade Andrée vid ett lyckat resultat aldrig låtsats om sina tvivel.
Eller också hade han hyllats för sitt mod att genomföra expeditionen trots sina tvivel.
Vad gäller Heyerdahl är jag litet tveksam. Kon-Tiki-expeditionen utgavs väl för att ha ett vetenskapligt syfte, men bevisade ju enbart att det var möjligt att sjövägen färdas mellan Sydamerika och Polynesien, inte att polynesierna verkligen kom från Sydamerika.
jag har för mig, att Heyerdahl inte har så högt anseende som vetenskapsman. Däremot måste man ju beundra hans entusiasm och företagsamhet.
Med Vänlig Hälsning
Husse